Jämlikhet

Reflektioner från Norra Hisingen (S)

Månad: februari 2019 (page 1 of 4)

Jag kandiderar…

 

Kära partivänner.

Det är dags att göra det offentligt. Sedan någon vecka tillbaka så har jag valt att stå till förfogande att nomineras till platsen som ordförande för Göteborgs partidistrikt. Jag meddelar detta med den stolthet och den ödmjukhet som både frågans allvar och uppdragets komplexitet kräver.

Jag har valt att tacka ja till att nomineras för att jag tillsammans med er vill arbeta för att återigen växa som folkrörelse, bredda det politiska samtalet och genom detta återta makten i Göteborg i stabil majoritet efter valet 2022.

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva, men det är bättre att jag ställer mig till ert förfogande. Skriv till mig, ring mig eller bjud in mig för samtal. Jag lovar att göra mitt bästa för att finnas där behov av samtal och frågor finns.

Lättast når man mig på messenger och mail (gladh@hotmail.com). Mer sporadiskt finns jag på Twitter som @gladh

Bra saker gör vi tillsammans.

En progressiv kulturpolitik

(publicerades den 22 feb 2019)

Inser att jag återigen inte lyckats med den viktigaste regeln som finns när man skriver – nämligen ”kill your darlings”.
Så det blev en för lång text igen. Har du inte tid att läsa så spara den till frukostkaffet på söndag i så fall.😉

Två semesterveckor i Mississippi med omnejd håller på att lida mot sitt slut. Det har blivit ganska mycket nätkoll under dessa veckor då turbulensen tyvärr träffade vårt parti snarare än flyget jag satt på under tiden vi var på överresa. Som jag skrivit tidigare så har det varit tungt att läsa om det som hänt och mina tankar har gått till er alla som varit i stormens öga oavsett perspektiv och position.

Men jag har också läst mycket klokskap – inte minst att efter extrakongressen i mars och ordinarie kongress i april har vi bara varandra.
Vi har inget nytt parti, vi har inga nya kamrater – vi kan bara söka enighet och styrka för vårt politiska ansvar hos varandra.

Men jag vill egentligen skriva om två andra saker, den ena mycket kort och den andra säkerligen för långt.

1. USA behöver ett socialdemokratiskt parti – jäklar vad jag har velat säga detta så länge. Nu är det sagt. Puhh..
Kanske Bernie Sanders kan vara så nära de någonsin kommer, kanske Elisabeth Warren kan bli det som Hillary aldrig blev. Vem vet? En sak är säker, vi har fram till 2020 på oss att förfasas och förundras över den nuvarande presidenten – om nu inte Robert Muellers utredning fäller honom innan.

2. Det börjar bli dags att fokusera på en progressiv kulturpolitik och uppgradering av kulturens förändrande kraft.
Jag har tidigare skrivit om att kulturen går före politiken.
När jag har suttit här i Mississippi och haft TV på så har allt som oftast Fox News stått och snurrat i bakgrunden. Det är kort och gott en fruktansvärd kanal för någon som befinner sig vänster om Djingis Kahn. Men oavsett detta så konsumeras den ändå i orimliga mängder över hela USA. Panelsamtalen vulgariserar debatter, inslagen är hårdvinklade och nyhetsvärderingen är starkt politisk.

Detta är kultur, detta blir sedan politik.

Jag vill mena att kulturen skapar det utrymme som politiken klarar av att befinna sig inom. Åtminstone den politik som attraherar de stora väljarskarorna. Om det dagliga samtalet och våra kulturupplevelser sakta men säkert puttas allt längre bort från de värderingar som en vänsterprogressiv rörelse vill åstadkomma, desto svårare kommer vi att få att vinna gehör för den politik vi vill föra.

Ta en titt på tidningsmarknaden. Av 14 publikationer som har en upplaga på mer än 50.000 exemplar är endast EN till vänster om mitten (Aftonbladet) de övriga 13 är liberala, borgerliga eller konservativa.
Även om Aftonbladet är den enskilt största publikationen så försvinner den ändå i jämförelse med 13 andra tidningars samlade upplaga (expressen, GT, DN, GP, SVD, Dagens industri etc.)
Även om svenska dagstidningar nyhetsvärdering är enormt mycket mer balanserad än vad Fox News är så skruvas den svenska åsiktskorridoren via ledarsidor och kolumnister ändå successivt in i en högerspiral.

För kultur genom journalistik, litteratur, teater och musik har kraften att förändra. Den makten är dock inte enkelriktad.

1938 sände radiotjänst det första av tio avsnitt i serien ”Lort-Sverige” signerat Ludvig ”Lubbe” Nordström. Reportaget skildrade de problem som fanns vad gällde trångboddhet, sanitet och hygien i svenska bostäder. Det blev ett startskott för en stor bostadssocial debatt och även politiska förslag som skulle förbättra situationen.

Maja Ekelöfs mer eller mindre självupplevda bok ”Rapport från en skurhink” från 1970 visade på låglönearbetande kvinnors vardag och svårighet på precis samma sätt som Kristian Lundbergs bok ”Yarden” från 2009 gav insikter i utsattheten hos de som flyttade bilar på timpenning i Malmös hamn.

Vi behöver dessa berättelser. De ger avstamp för förändring. Under de år som vi brukar beteckna som arbetarlitteraturens glansdagar från 30-talet och framåt under tiotalet år så producerades odödliga böcker av Ivar-Lo Johansson, Jan Fridegård, Moa Martinsson med flera. Arbetarrörelsen tryckte upp böckerna i massupplagor och spred dem via bokombud på arbetsplatserna.

Så vilken kultur vill vi sprida och vilka idéer vill vi läsa, uppleva och diskutera i rörelsen? Eller snarare hur ska vi förstärka möjligheten att genom kulturen känna den orättvisa som vi vill förändra? Hur ska kulturen, media och det samtal vi för med varandra återigen kunna färgas in av de värderingar som ligger till grund för vårt engagemang i parti, fackförbund, bildningsrörelse – ja kort sagt hela vår folkrörelse?

För brist på skildringar finns det inte.

Dela gärna med dig av din starkaste politiska kulturupplevelse.

Varför blev du socialdemokrat?

(publicerades i Lotsen, S-akademikers medlemsblad den 20 feb 2019)

Varje medlemskap i partiet bär sin historia. Berättelsen, den stora och viktiga berättelsen, ligger bara en fråga bort: Varför blev du medlem?
Svaren brukar oftast bära med sig vittnesbörd om upplevelser av ojämlikhet och rena orättvisor, om klassmedvetenhet och uppvaknande, om att bestämma sig för att ta ansvar och vara en del av en rörelse – en folkrörelse. Fundera ett tag på vad det var som fick dig att gå med och också vad som fick dig att fortsätta. Vad var det som gjorde att du engagerade dig bortom den första inbetalningen av medlemsavgift? Att du tog dig förbi det första medlemsmötet? Eller så har du inte kommit så långt att du blivit aktiv, fundera då på vad som håller dig tillbaka.

Den svenska folkrörelsetraditionen är stark. Så stark att vi sticker ut i internationell jämförelse. Men trots att intresset för gemenskapen och engagemanget i det civila samhällets organisationer är stort så sker en gradvis förändring. Det formella medlemskapet förlorar sin lyskraft och fler växlar över sitt engagemang i nätverksorienterade rörelser för eller mot enstaka frågor. Nätverksrörelserna uppstår, samlar engagerade personer och verkar för en period innan frågan klingar ut och gruppens medlemmar går vidare. I dessa rörelser är det formella medlemskapet inte lika viktig. Nackdelen blir dock att medlemskapet i dessa informella nätverksrörelser reduceras till enkla ställningstaganden. Det är ett ”gilla” klick på sociala medier, det är 100 kronor i crowdfunding, det är att gå med i en enfrågedemonstration på stan. Detta är inget dåligt i sig, det finns en enorm och positiv kraft i att på kort tid samla människor i en enskild fråga som snabbt tar sig an något som behöver lyftas fram och i bästa fall förändras. Refugees Welcome och de stora protesterna mot NMR vid bokmässan är två exempel på när ett ställningstagande kanaliseras i civilsamhällets engagemang. Men lika snabbt som engagemanget uppstod, lika snabbt klingade det av när grunden för engagemanget inte längre stod i fokus. Det betyder inte att de som engagerade sig är uppmärksamhetstörstande, det betyder bara att strukturen för det långsiktiga engagemanget inte är viktigt i den rörelse som har som mål att bara möta en enskild fråga snabbt.

Sedan 1985 har de politiska partiernas medlemskår i förhållande till befolkningen minskat med nästan 2/3. Från att ca 15 procent av Sveriges befolkning hade ett partimedlemskap har det sjunkit till att i dag ligga runt 5 procent. Parallellt med detta sjunker också andelen aktiva bland de som har ett medlemskap. I början på 80-talet uppgav ca 20 procent av den politiska medlemskåren att de engagerat sig någon gång under året i ett partiarrangemang.Idag uppger motsvarande 5 procent att de på något sätt engagerat sig i sitt parti. I Göteborg ser vi att socialdemokratin tappar medlemmar i en jämn men oroväckande takt. Ca 1000 medlemmar har av olika anledningar lämnat partiet under de senaste tio åren. Detta samtidigt som befolkningen i staden växer. I Göteborgsdistriktets verksamhetsstrategi för 2019–2022 så har man tagit fasta på detta och konstaterar att medlemstappet mellan 2006– 2016 justerat för befolkningsökning i Göteborg är 40 procent.

Det finns ytterligare trender som vi måste få upp på bordet innan vi blickar mot möjliga vägar framåt. I boken ”Makt utan mandat – De policyprofessionella i svensk politik” som kom 2015 pekas en framväxande grupp personer med allt större politisk makt ut i samhället. Som policyprofessionella räknas de som arbetar med politikens positionering och formulering. De som utövar det politiska hantverket utan att vara förtroendevalda. De som ges makt utan annat än viss möjlighet till ansvarsutkrävande. I denna grupp hittar vi politiskt sakkunniga, politiska sekreterare, presssekreterare, PRkonsulter, utredare på fackförbund och tankesmedjor, lobbyister och till viss del ombudsmän. Återigen vill jag understryka att jag vare sig ser det som något dåligt eller för den delen något bra att vi upplever oss ha behov att flytta formuleringsinitiativet för den politik vi vill bedriva till de som är avlönade för sin formulerings- och förhandlingsskicklighet. För att spela med helt öppna kort så har jag själv för en kort tid tillhört denna skara då jag under valrörelsen 2010 arbetade som stadssekreterare för S i Göteborg. Ett jobb som var krävande, utmanande och samtidigt fantastiskt roligt och givande.

Den risk som ligger i förändringen är dock att medlemskapet i ett politiskt parti successivt devalveras genom att politiska frågor av lokalt intresse inte kommer upp till de som har formuleringsinitiativ och att de stora frågorna av allmänt intresse inte förs ner till partiets gräsrötter för att belysas och processas. Så fram tonar en bild av ett politiskt landskap där färre och färre engagerar sig ideellt i samhällsförändring mellan valen samtidigt som fler yrkeskategorier växer fram för att föra politik eller politisk påverkan. I detta möter vi dessutom upp som parti med att fokusera än mer på att vara en kampanjorganisation. Jag blev tillsammans med engagerade kamrater i utsedd att företräda Göteborg på partiets kongress i Örebro. Det är en ”mellankongress” vilket innebär att det inte är någon motionsbehandling. Det innebär avsevärt mindre läsande och bra mycket mer tid att tänka. En av de viktigare texterna behandlar just partiets framtida organisation. Folkrörelsens ideal lyser i princip med sin frånvaro. Det mätbara blir viktigt och medlemskapets värde fortsätter att devalveras. Bengt Göransson, utbildnings och kulturminister en gång i tiden, beskrev sig som folkrörelsesocialist. Han hävdade att eftertanken alltid är det viktigaste, att kompromissen alltid slår en stilig reservation. Att vi som politiker verkar för medborgare och inte kunder. Att folket i folkrörelsen är det viktigaste. Och det är med de glasögonen på näsan jag anar att folkbildning, kultur och idéutveckling får stå tillbaka för kampanjorganisationens utbredning. Förstå mig rätt, vi är skickliga i kampanjläget. Vi knackar dörr, vi samtalar politik, vi syns mer på gator och torg än på många år. De digitala hjälpmedlen och sociala medierna har stärkt samhörigheten och kampanjlustan. Detta är bra. Men vad är det vi erbjuder den som är aktiv? Vilken påfyllnad av kunskaper ger vi? Vilka arenor öppnar vi upp för diskussion och påverkan? Kort sagt vilket värde erbjuder vi medlemskapet?

Vi kan ta ett av de bäst förankrade besluten som vi tagit i Göteborg på de senaste fem åren nämligen det om att organisera om våra stadsdelsnämnder, som under tre årtionden har haft ansvaret för bland annat äldreomsorg, skola och socialtjänst. Genom att utse en utredningsgrupp, som hade som uppdrag att öppna upp för diskussion med medlemmarna och gemensamt i dialog ta fram en inställning så kunde partidistriktet formulera en hållning som varit en trygghet för beslutsfattare att förhålla sig till när vi gått in i förhandlingar. Vi vet vad vi tycker, vi har lärt oss något på kuppen och vi gav ett tydligt mandat. Medlemskapet i vårt parti fick ett förhöjt värde.

Låt oss då tillslut knyta ihop alla dessa trådar. Vi har en organisation som möjliggör att bygga politik, engagemang och närvaro från grunden. Vi har också närvaron, genom våra medlemmar, i de flesta samhällsskikt. Vi står mitt i den verklighet vi vill förändra. Men för att frigöra den kraft som finns i organisationen måste vi förändra synen på medlemskapet. Vi måste återigen göra det värdefullt att vara medlem. Och till skillnad från de lättrörliga enfrågerörelserna har vi struktur för att omhänderta våra medlemmars engagemang om vi bara vill. När vi närmar oss valet 2022 så kommer vi återigen att gå in i kampanjläge. Dörrar ska knackas, torgmöten ska hållas och kaffe ska kokas. Det vägval vi gör idag avgör om vi är 200 medlemmar färre eller om vi är lika många fler som kan vara en del av detta engagemang.

Vi bär på en idé om ett jämlikt och jämställt samhälle. Ett samhälle där din sociala status inte ska avgöra din framtid. Ett samhälle där var och en efter förmåga får möjlighet att bidra till den gemensamma framgången. Det minsta vi kan begära är att vi tillämpar dessa idéer på vårt eget sätt att organisera oss. Först då kan vi återigen börja växa som rörelse.

PATRICK GLADH Socialdemokrat

Att uppgrädera medlemsskapets värde

(publicerades på FB den 17 feb 2019)

Det är svårt att sluta fundera när väl tankarna satts i rullning. Jag har ju skrivit lite grann tidigare om hur vi skulle kunna uppgradera medlemskapet och hur vi därigenom ska kunna växa som parti.

En hel del intressanta tankar har bollats i trådarna om organisation, medlemsomröstningar och arbetarkommunernas återtåg. Det kan vara värt att återkomma till dessa tankar så småningom. Men jag tänkte ta en lite annan ingång i denna text och be om mer input.

Under förra året så hade jag den stora äran att vara ordförande i partidistriktets jämställdhets och mångfaldsutskott. Där har jag tillsammans med fantastiska utskottskollegor tröskat igenom data och fram träder en minst sagt besvärande bild.

Distriktets medlemskår har minskat med en fjärdedel. Ca 2/3 av medlemskåren är män (och har så varit konstant under den undersökta 10-årsperioden) andelen ordförande i våra föreningar ser ungefär likadan ut. (Kan ha skett ändring i och med val). Troligtvis har vi samma underrepresentation när det gäller utrikes födda medlemmar men det är svårare att fastställa.

När man sen tittar på valstatistik så tonar en helt annan bild fram. I SVT:s vallokalsundersökning från 2018 så ser man att inom samtliga åldersgrupper så är det en majoritet av kvinnor som röstar på oss.

Här finns det en hel del att fundera på.
Varför klarar vi inte av att förändra könsbalansen i distriktet? Är det något som vi gör som inte lockar kvinnor? Alternativt, är det något vi gör som skrämmer bort? Varför är det så?
Hur ska vi bättre lyckas att rekrytera och hålla kvar medlemmar som är utrikes födda?

Vad är era erfarenheter? Vad skulle behöva förändras eller utvecklas? Vad ska vi absolut inte göra mer av i framtiden?

Dela gärna med dig av tankar och dela gärna med dig av inlägget för större input – jag vill med mina kamrater i utskottet fortsätta att lägga grunden för ett mer jämställt och större parti

Ett skolbesök i Mississippi

(publicerades den 12 feb 2019)

Jag kan från tid till annan tycka att vi borde omarbeta vårt utbildningssystem och samhälle så att vi uppnår högre grad av jämlikhet för våra unga. Att dina föräldrars bakgrund inte ska avgöra din framtid. Att alla ska ges möjlighet utifrån förmåga och inte efter familjens plånbok.

Idag fick jag möjlighet att besöka Brookhaven High School i Mississippi och träffa Mr. David Martin, rektor på skolan.

Ja, jag har semester och nej, jag har förmodligen inget liv utanför politik och arbete.

Oavsett var i världen man träffar kollegor i skolans värld så ser problemen i princip likadana ut. Hur får vi pengarna att räcka till så mycket verksamhet som möjligt. Hur ser vi till att ge stöd åt de mest utsatta. Men förutsättningarna för att lyckas med uppdraget är väsensskilda.

Jag kan tillsammans med kollegor och medarbetare i Sverige laborera med gruppstorlekar och organisering av stöd. Vi kan engagera näringsliv och samhället runt oss för insatser för våra elever och ge lärarna den bästa fortbildning som för tillfället kan organiseras tillsammans med universitetet. Läget såg lite annorlunda ut för min kollega i Brookhaven.

Genom att dyka ner i Mississippis skolsystem och i två timmar sitta och vända och vrida på våra likheter och skillnader så framstår ändå vårt system som fantastiskt på nationell nivå vad gäller betygssystem (ja det finns stora brister men i jämförelse är det avsevärt bättre), läroplan och krav på anpassningar. Däremot fanns det en del i skolors finansiella friheter som gjorde mig avundsjuk.

Det är en lyx att få möjlighet att få bredda perspektiven.

Life is good.

Socialdemokratins ansvar för den dubbla ansatsen

(publicerades på FB den 4 feb 2019)

Socialdemokratin var från början en populistisk reformrörelse med sikte på att bryta ner de gamla normerna och makthegemonierna i samhället. Ekonomisk jämlikhet, ett kraftigt utbyggt omfördelningssystem som skulle ge likvärdig välfärd åt alla och organisering av de som såg sig som arbetarklass.
Samhället skulle reformeras genom parlamentariskt arbete och samhällelig organisation – den dubbla ansatsen.

Sedan tidigare har jag skrivit långt och utförligt om vikten att uppvärdera det socialdemokratiska medlemsskapet. Om vikten att låta folkrörelsen växa och förgrena sig och inte minst hur viktigt det är att både skola och förlita sig på den som engagerar sig politiskt. Att minska avståndet mellan de som står för den breda organisationen och de som valts att bära det parlamentariska ansvaret.
För avståndet är i vissa avseenden långt och hörsamheten svag.

I går lanserades den nya socialdemokratiska föreningen Reformisterna, eller ”S-föreningen för ekonomisk-politisk reform- och ideutveckling” som den egentligen heter, belägen i Stockholms arbetarekommun. För den som funderar så är det inte ett försök till partisplittring eller nytt parti. det är en helt igenom vanlig partiförening som vill diskutera ekonomisk reformpolitik ur ett skarpt vänsterperspektiv. En ganska så naturlig motreaktion mot den regeringsöverenskommelse som manifesterades i 73-punktsprogrammet. Dessutom skickligt orkestrerad av Daniel Suhonen som fick full utdelning på lanseringen med mer än 200 nya medlemmar på mindre än tre timmar efter kungörelsen. Det är trevligt när en sosseförening kan äga en hel nyhetscykel.

Detta hade dock aldrig kunnat ske i Göteborg.

Är det för att vi är mera höger i Göteborg? Är det för att vi inte vill stöta oss med det rådande socialdemokratiska politiska paradigmet? Är det för att vi inte kan något om nationalekonomi?
Självklart inte!
Det är för att Reformisterna skulle fått avslag från Göteborgs partidistrikt om att bilda förening och Daniel Suhonen med partikamrater skulle hänvisats att gå med i en stadsdelsförening och engagerat sig i en forumgrupp.

Hur vet jag att detta skulle ske? Tja, för att jag varit med om det själv.

I kölvattnet av det stora flyktingmottagandet 2015 så var vi många socialdemokrater som engagerade oss både politiskt och praktiskt för de ensamkommandes möjligheter och situation i samhället. Inte minst tände det till rejält inför partikongressen 2016 och engagemanget växte. I slutet på 2016 var vi ett antal – ett ganska så rejält antal – gamla, unga, engagerade och vänsterorienterade som ville organisera idedebatten kring svensk flyktingpolitik och den utmaning som migrationen skapar. Inte minst i kölvattnet av klimatförändringar, väpnad konflikt samt politisk förföljelse.

Vi var inte först på den bollen, tanken var att starta föreningen utifrån redan befintlig förening i Stockholms AK. ”Migrationspolitiska S-föreningen” med Sara Karlsson och Lawen Redar i spetsen utgjorde förebild. och vi skrev ihop stadgar som byggde på de socialdemokratiska idéerna och grundstadgarna samt höll interimsmöte och skickade sedan in ansökan.

Döm om vår förvåning då svaret från partidistriktets styrelse kom och svaret var kort och gott att enligt tidigare principbeslut i styrelsen så skulle inte sk. enfrågeföreningar godkännas samt att vi var välkomna att utveckla migrationspolitiken under den sociala forumgruppens paraply.

Det hela rann ut i sanden till förmån för annat praktiskt arbete till gagn för asylsökande ensamkommande.

Jag tror inte på något sätt att vårt föreningsförsök skulle kommit i närheten av Reformisternas succélansering. Men kanske hade vi förmått någon desillusionerad sosse att rikta sitt missnöje mot den tillfälliga flyktinglagstiftningen till praktiskpolitiskt arbete snarare än att säga upp sitt medlemskap. Kanske hade vi kunnat organisera någon av alla de som röstat S utan att vara medlem och inte ville att situationen för asylsökande skulle permanentas. Kanske kunde vi ha startat ett idépolitiskt arbete som kunnat användas inför de flyktingströmmar som, vare sig vi vill det eller ej, kommer att bli än större i kölvattnet av klimatuppvärmningen.

På mindre än tre timmar skrapade Reformisterna ihop över två hundra medlemmar varav en hel del är nya medlemmar i partiet och i ett slag förändrades förutsättningarna för det interndemokratiska arbetet.

Är du intresserad av skolfrågor och sosse borde du få starta en utbildningspolitisk förening. Brinner du för sjukvårdspolitik – se då till att starta en sjukvårdspolitisk förening. Klart att du ska snickra ihop en utrikespolitisk förening, en försvarspolitisk förening, en miljöpolitisk förening……
För det är just där som ingången till det politiska engagemanget ligger. I din ilska över tingens tillstånd eller i din vilja till förändring av densamma.

Om vi fortsätter att organisera det politiska intresset endast efter geografisk placering av ens bostad eller vilja att ingå i någon av de tillgängliga sidoorganisationerna så kommer vi att missa det engagemang som finns.

Om jag är arg på partidistriktets styrelse? Inte det minsta. I många frågor har de gjort ett bra arbete i en besvärlig tid och jag har den allra största respekt för deras engagemang och kunnande – men som rörelse missar vi just nu den politiska rörelsen. Den rörelse som finns naturligt ute i samhället.

Så oavsett vad man tycker om Reformisternas program (en hel del är intressant) så visar de på att medlemstapp och föreningsdöd inte är en naturlag – det är något vi tyvärr själva väljer. Med rätt möjligheter för nya organisationsformer att växa fram kan vi återigen bli ett parti med den dubbla ansatsen som politisk metod.

Inlägg på KF om handlingsplan för miljö

(publicerades på FB den 2 feb 2019)

I torsdags var jag åter igen uppe i talarstolen på kommunfullmäktige i Göteborg. Det blev en appell till samtliga ledamöter att prioritera klimatutmaningen främst i alla lägen.

—————-

Ordförande
Ledamöter och åhörare

Vi kan prata om ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet.
Hur vi behöver balansera olika intressen i förhållande till de resurser som vi har.
Hur vi skapar långsiktighet för framtiden.

Vi kan också prata om att Göteborg bara är en liten spelare vars handlingar väl inte spelar någon roll. Inget kan vara mer fel

Hållbarhetsmålen är idag helt och hållet underställda klimatmålet och tiden håller på att rinna ut för vår förmåga att kunna leva över hela planeten.

1,5 gradersmålet som världens ledare samlades kring börjar mer och mer bli en avlägsen utopi allt eftersom viktiga investeringar skjuts på framtiden eller skrotas helt av auktoritära ledare.

Nu när vi är på väg att klubba Göteborgs handlingsplan för miljö 2018-2020 så faller ett stort ansvar på oss alla i detta rum och särskilt på den styrande minoriteten att i alla lägen arbeta för och skapa finansiering för att realisera planen och mer där till.

Vi socialdemokrater ser ett behov av att bättre koordinera och strukturera de olika stadeninterna aktörernas insatser. Här behöver Göteborgs Stad ta ett tydligt grepp om den övergripande samordningen för att staden ska kunna röra sig enhetligt framåt i dessa frågor.

Det handlar också om att skapa rätt förutsättningar för samverkan mellan staden, staten, näringslivet och akademin. Flera olika externa aktörer verkar idag runt om i staden för att nå dessa mål, men de verkar i skilda kontexter. Mycket av det som görs – när det gäller allt från innovationer och infrastruktur till transportjänster och kompetensförsörjning – är angeläget och av hög kvalitet. Men det måste ske i nära samverkan och i en tydligt utpekad gemensam färdriktning för att få effekt.

Vi socialdemokrater har redan lagt förslag i denna riktning när det handlar om att nå ett fossiloberoende lokalt transportsystem till 2030. Det är en viktig prioritering för att bidra till att nå flera av stadens miljömål.

Vi kan inte backa nu

Vi kan inte som den M KD budget som lades i riket flytta tillbaka ambitionsnivån för miljö och klimat med flera år och flera miljarder. Vi måste likt det nya samarbetet i riksdagen realisera den klimatomställning som redan börjar bli för sen såväl i handling som finansiering.

För miljön och klimatets skull så hoppas jag att även denna församling, för framtida generationers möjlighet till liv och hälsa kan ta ett gemensamt handslag att Göteborg fortsatt ska vara en hållbar stad med de högsta miljö och klimatambitioner

En käftsmäll mot kommunal från alliansen

(publicerades den 23 januari 2018)

Inför alliansens hot om att försämra anställningsskyddet för 50.000 anställda i Göteborg svarar Jonas Attenius (S):
”– Jag vet att Alliansen är tydliga med att det här ska genomföras, men de representerar bara 20 procent av göteborgarna. Vi kommer att kriga för att det här avtalet ska finnas kvar.”

Efter valet sa Alliansen att man skulle vara ödmjuk och söka samverkan och samarbete. Detta då de bara har 23 av 81 mandat i kommunfullmäktige.

Detta är inte ödmjukhet – detta är en käftsmäll riktad mot framförallt Kommunals medlemmar.

Vi äger vår framtid

(publicerades på FB den 18 januari)

Vi äger vår framtid. Det enda vi har makten över är oss själva. Allt annat är flyktigt.

Detta har varit tydligt när Stefan Löfven sytt ihop ett blocköverskridande regeringsunderlag tillsammans med Miljöpartiet under samverkan med Centerpartiet och Liberalerna. Till och med Vänsterpartiets markering och fördröjning av omröstningen kan tolkas med ovanstående rader.

Jag har redan i text gett uttryck för de bittra smaker som regeringsanrättningen erbjuder. Alternativet var dock värre. Att det skulle finnas egenvärde i att genomföra en mandatperiod i opposition med ett konservativt styre med SD-uppbackning är inte att ta ansvar. Det är inte att motverka populism. Det är inte att vara statsbärande. Det är inte (S).

Vi i (S) har ägt valet om vår framtid. Att förhandla, att kompromissa och i slutändan att sluta överenskommelse med tre andra partier. De har ägt sitt beslut, vi har ägt vårt.

Under hela denna 19 veckor långa – ibland utdragna – process så har vi i (S) haft en lugn, tålmodig och metodisk förhandlare som inte gick i affekt när C och L efter den första misslyckade förhandlingen kom med olika nedsättande omdömen. När Lööf sa att” S ger motsägelsefulla svar och inte mött upp våra krav” så kontrade Löfven med att ”vi är öppna för att förhandla vidare”.

Aldrig stänga en dörr. Hedra de ingångna avtalen från förra mandatperioden med V och samtidigt förhandla om nya avtal inför den kommande mandatperioden. Allt för att hålla SD ute och extraval borta.

Här finns att lära för alla och en var som har ambitioner att sy ihop överenskommelser inom politiken. Fokus på målet, veta vilka samarbeten som ska hedras och vara beredd att betala pris som krävs för att nå framgång.

Jag läste My Alnebratts spetsiga och mycket relevanta artikel i S-tjänstemännens medlemsblad lotsen. Bland många kloka saker så tryckte hon på just detta – vi äger vår framtid. Men bara om vi tar ansvar där vi befinner oss. För så är det – Göteborgsalliansen styr för att det gamla rödgröna samarbetet krackelerade. Det är inte alliansens fel att vi har fem olika schatteringar i kommunpolitiken – det är de fem olika grupperingarnas fel/ansvar/val. Välj ord själv.

Vi har redan sett prov på Alliansens neddragningar. Men vi har också sett prov på vad S, Mp, V kan åstadkomma i trafiknämnden om vi kommer samman och samarbetar.
Det är inte svårare än så.

Spelregler förändras – men det sker inte av sig själv. Vi sätter spelreglerna. Samarbeten upphör – men det sker inte av sig själv. Vi väljer samarbeten. Och det är just i och med att vi tar ansvar för våra handlingar i relation till andras handlingar och intentioner som gamla samarbeten kan omprövas, omformas och återuppstå i ny skepnad.

Den dagen vi kommer överens i Göteborg mellan Mp, V, Fi och S den dagen faller Alliansens budget. Det gör inte att situationen i Fullmäktige, kommunstyrelse eller nämnder blir enklare – men det gör att det inte går att styra utan ansträngning på 23 mandat.

Om vi ska äga vår framtid så måste vi helt enkelt ta ansvar för våra val idag. De andra partierna får ta ansvar för sina val.

Inledande tankar inför partikongressen i Örebro

(publicerades på FB den 17 januari)

Jag blev tillsammans med engagerade kamrater i Göteborg utsedd att företräda Göteborg på partiets kongress i Örebro. Det är en ”mellankongress” vilket innebär att det inte är någon motionsbehandling – det innebär avsevärt mindre läsande och bra mycket mer tid att tänka.

En av de viktigare texterna för framtiden behandlar partiets framtida organisation. Programmet beskriver förtjänstfullt vilka utmaningar som organisationen har (vikande medlemstal, mindre pengar, mer att göra på färre anställda), Partiets verksamhetsidé (påverka o förändra, engagera o aktivera, utbilda o utveckla) samt prioriterade reformer för partiets arbete.

Så vad är det för reformer som programmet beskriver?
Jo, det handlar om uppgradera förtroendeuppdragens status i partiet, digitalisera, gemensam verksamhetsplanering (ganska mycket uppifrån och ner perspektiv). stärka de facklig-politiska banden. Inga direkt problematiska delar och naturliga delar att ha med om man på något sätt vill vara ett modernt folkrörelseparti.

Men det är inte utan att jag känner att något viktigt saknas i texten. Kanske är det så självklart att det inte behöver skrivas, kanske är det så att det står mellan raderna och jag inte upptäckt det – eller så är det så att det helt enkelt inte finns med därför det inte ska vara med.

Bengt Göransson, utbildnings och kulturminister en gång i tiden, beskrev sig som folkrörelsesocialist. Han hävdade att eftertanken alltid är det viktigaste, att kompromissen alltid slår en stilig reservation. Att vi som politiker verkar för medborgare och inte kunder. Att folket i folkrörelsen är det viktigaste. För övrigt skrapade samme Bengt Göransson upp dörren på min surt förvärvade Ford Focus när jag skjutsade honom till centralstationen efter en lyckad samtalshelg på Knarrholmen – men det är en annan historia.

Och det är med de glasögonen på näsan jag anar att folkbildning, kultur och idéutveckling får stå tillbaka för kampanjorganisationens utbredning. Missförstå mig inte nu – vi är skickliga i kampanjläget. Vi knackar dörr, vi samtalar politik, vi syns mer på gator och torg än på många många år. De digitala hjälpmedlen och sociala medierna har stärkt samhörigheten och kampanjlustan. Detta är bra.

Men vad är det vi erbjuder den som är aktiv? Vilken påfyllnad av kunskaper ger vi? Vilka arenor öppnar vi upp för diskussion och påverkan? Kort sagt vilket värde erbjuder vi medlemskapet?

Vi kan ta ett av de bäst förankrade besluten som vi tagit i Gbg på sistone, nämligen det om att organisera om SDN. Genom att utse en utredningsgrupp, som hade som uppdrag att öppna upp för diskussion med medlemmarna och gemensamt i dialog ta fram en inställning så kunde partidistriktet formulera en hållning som varit en trygghet för beslutsfattare att förhålla sig till när vi gått in i förhandlingar. Vi vet vad vi tycker, vi har lärt oss något på kuppen och vi gav ett tydligt mandat.

Det finns en rad frågor där vi inte gått tillväga på liknande sätt, utan att nämna någon enskild fråga, där resultatet blivit politisk soppa. Vi har dessutom ett antal avgörande frågor i Göteborg där vi definitivt behöver öppna upp för fler att vara aktiva i formulerandet av ståndpunkter.

Börjar bli en lång text nu. Håll ut.

Ett annat område som vi behöver fundera på är kulturens roll. Jag vill hävda att kulturen ligger uppströms politiken. Att vad vi ser som möjliga beslut formas av den kultur vi lever i och har runt oss. Hur beskrivs en värld som är jämlik så att det känns i hjärtat och i själen? En värld som det är värt att investera tid i en politisk rörelse för att uppnå?
Inte är det genom en statlig utredning eller ett tjänsteutlåtande. Inte ens genom en fyndig och slagkraftig reservation.

Det är när vi läser böcker, lyssnar på musik, ser på filmer, går på teater, sitter i studiecirklar – när vi lyssnar på poddar, talar med vänner. När vi står på ett museum och ser en tavla eller skulptur som något händer. Något händer när vi upplever något större än oss själva.

Och kanske är det här min saknad är störst i texten. Vi må försöka vara ett modernt folkrörelseparti. Men om vi gör det utan att utveckla en modern folkrörelse så riskerar vi fortsatt kräftgång i engagemang, medlemstal, politiska visioner och opinionssiffror.

Ikväll ska jag läsa texten igen och kanske hittar jag det jag tror mig sakna. Kanske stärks mina farhågor.
Men jag vill också gärna höra vad Du tycker om du nu tagit dig ända hit ner. Vad är det för organisatoriska förutsättningar och inriktning på partiets arbete som krävs för att vi ska kunna fortsätta att vara en folkrörelse med kraft och makt att förändra?

« Äldre inlägg

© 2019 Jämlikhet

Tema av Anders NorenUpp ↑