Jämlikhet

Reflektioner från Norra Hisingen (S)

Kategori: Uncategorized (page 1 of 6)

”Socialdemokratins verksamhetsidé måste vara att förändra samhället”

Det goda politiska samtalet måste kopplas till nya forum och strukturer för medlemmar att vara med och påverka partiets politik lokalt, regionalt och centralt. Samtalen måste fylla ett större syfte än att endast vara ett ändamål i sig. Programmet bör ta ställning för att ett medlemskap i Socialdemokraterna ska innebära en möjlighet att påverka politiken som ska föras i större utsträckning än idag. Genom att makt fördelas nedåt i organisationen ökar medlemskapets värde. Det politiska samtalet med väljare behöver också ses som en del i politikutvecklingen. Vi ser att förslaget brister i denna del. Att samtala med väljare blir i längden ganska ointressant om våra medlemmar som för dessa samtal inte har möjlighet att föra vidare de förslag som kommer upp. Exempel på metoder att utveckla kan vara lokala remissrundor, medlemsomröstningar eller andra utvecklade metoder för det som kallas medborgardialog men i partiets regi.

Vi inser givetvis att de alla förslag som kommer upp inte kommer att vara möjliga att genomföra av olika skäl, men det måste finnas en återkoppling till de som deltagit i samtalet eller framtagandet av de politiska förslagen, att få en återkoppling om varför beslutet blev som det blev.

Vi vill särskilt lyfta fram tre områden:

Avsnittet om den facklig-politiska samverkan behöver förtydligas och byggas ut vad gäller möjligheten att delta i politikutveckling. Vi behöver skapa fler naturliga forum för diskussion och utveckling av gemensam politik med fack och parti. Ett förslag som bör övervägas är lokala facklig/politiska utvecklingsgrupper.

Sociala medier gör det möjligt att snabbt bygga relationer och stärka banden mellan väljare och valda. Därför måste vi som parti bättre ta tillvara och utnyttja de möjligheter som digitaliseringen skapat för att stärka vår ställning i förhållande till medborgarna. Hittills har sociala medier till största delen använts för att nå ut med information från partiet. Partiet måste bli bättre på att använda sig av sociala medier som ett verktyg och en plattform för att lyssna in idéer och åsikter bland medlemmar och väljare. Genom sociala medier måste det också vara möjligt att ställa direkta frågor och få svar. En sådan interaktivitet kan också öka mobiliseringen bland väljarna och stärka banden med väljarna.

Partiet har av tradition arbetat med en dubbel ansats för att påverka samhället. Vi arbetar via olika parlamentariska församlingar, men också direkt i människors vardag via vår folkrörelseansats. Folkrörelsearbetet kan ske antingen genom att partiet lokalt organiserar människors egenintresse i demokratiska lösningar eller att vi gör det tillsammans med andra organisationer. Vi delar programmets beskrivning av nödvändigheten att lyfta fram folkrörelseansatsen, men saknar konkreta åtgärder för hur detta arbete ska stödjas.

För att kunna genomföra detta behöver vi valda ledare som är öppna och demokratiska i sitt arbetssätt. Som ser medlemmarna, tar till sig medlemmarnas åsikter och inbjuder till samtal för att förnya organisationen. Partiets satsning på ledarskapsutbildningar behöver därför fortsätta och förstärkas. Samtliga medlemmar ska erbjudas medlemsutbildningar.

 

Anna Skarsjö
Birgitta Nesterud
Camilla Widman
Hans Aronsson
Joakim Berlin
Joakim Hagberg
Jesper Blomqvist
My Alnebratt
Per Tenggren
Malin Sjunneborn
Patrick Gladh
Amalia Rud Pedersen

Debattartikel i GT

(publicerades på GT Debatt den 11 mars 2019)

S i Göteborg har förlorat makten och skakats av ledarkris. GT Debatt har därför under den kommande tiden debattserien ”Rosornas Göteborg” om partiets framtid. S i Göteborg må vara stukad av de senaste veckornas händelser, men vi har en underutnyttjad potential i vår medlemskår, skriver Patrick Gladh (S).

I dag är den viktigaste faktorn för hur ditt liv ska utvecklas vilken familj som du är född i. Har du lyckan att starta ditt liv i en familj där föräldrarna har god utbildning och trygg inkomst är sannolikheten hög att du också får bra mat, regelbundna idrottsaktiviteter, tillgång till ett rikt språk genom läsning och stöttning genom skolan. Om du dessutom bor i rätt område och får växa upp i rätt sammanhang så kommer du enligt samstämmiga rapporter kunna leva ett åtta år längre och friskare liv.

Är det rimligt att din framtid ska avgöras av en slump när det finns möjligheter att ge alla goda och jämlika förutsättningar under hela livet? Från att vara det EU-land som haft den högsta sociala rörligheten har vi fallit snabbt i ranking. Det blir allt svårare för någon som växt upp i utanförskap att göra en klassresa.

Inför risken att förlora det man har så vågar vi inte ta chansen när den kommer. Det är kring rättigheten att få forma sin egen framtid som vi måste samlas, som varje politisk sakfråga bör riktas mot. Att ge varje generation bättre förutsättningar att förverkliga sina livschanser. 

Därför ska bostäder byggas till rimlig hyra så att barn inte ska behöva dela sovplats med syskon och släktingar. Föräldrar ska ha möjlighet till trygga arbeten med avtalsenliga löner. Skolorna ska ha de bästa förutsättningarna där behoven är som störst. Tryggheten att kunna röra sig i vår stad ska vara lika stor oavsett vilken stadsdel du rör dig i eller vilket kön eller hudfärg du har. Tillgången till en rik och aktiv fritid ska vara tillgänglig på lika villkor för alla. I politikområde efter politikområde kommer denna enkla, men grundläggande fråga tillbaka: Hur ska vi göra saker bra i dag och bättre i morgon, hur ska vi skapa ett jämlikt samhälle?

I mitt yrkesliv som rektor, varav de senaste åtta åren på Angeredsgymnasiet, har jag haft förmånen att leda arbetet med att få kloka, drivna och motiverade ungdomar från alla samhällsklasser att kämpa för sina studieresultat och sin utveckling. Jag har samtidigt allt för ofta fått vara med om hur ambitioner och viljan vidare hos mina elever grusats av den miljö man växt upp i, hur den sociala och ekonomiska bakgrunden hindrat och begränsat. Den ilska jag upplever inför detta har blivit till bränsle för större engagemang i skolans utveckling. Jag vet därför att det går att bryta dessa mönster och ge mer jämlika förutsättningar.

För att nå målet om en rättvisare värld och ett jämlikt samhälle måste det finnas tillit till samhällets institutioner. Jag ska inte behöva känna rädsla inför risken att välja fel skola för mina barn eller fel äldreboende för mina gamla och kära. Visst finns utrymme för privata initiativ men i så fall utan den marknadslogik som leder till den enes framgång på den andres bekostnad. Tillit kommer av välfungerande verksamheter med klara och tydliga uppdrag.

Det är här som socialdemokratin har sin styrka och sin självklara plats. Vi är en del av en bred rörelse där ambitionen är att vara en progressiv förändringskraft genom organisering av civilsamhället och demokratiska val. Socialdemokratin i Göteborg må vara något stukad av de senaste veckornas händelser, men vi har en klart underutnyttjad potential i vår breda medlemskår. Politik ska inte dikteras av få och accepteras av många. Politik ska skapas av aktiva medlemmar genom samtal, debatt och handling.

Just nu regerar alliansen i Göteborg på 23 mandat. Socialdemokratin kan inte släppa igenom en alliansbudget till utan att utmana. Då är det mandat som räknas. Socialdemokraterna i Göteborg behöver tillsammans med andra partier formera en grupp som är större än 23 mandat som motalternativ. Därför måste vi öppna upp nya samtal med de partier som delar våra grundläggande värderingar om demokrati, medmänsklighet, jämlikhet och solidaritet.

Vi bär på en idé om ett jämlikt och jämställt samhälle. Ett samhälle där din sociala status inte ska avgöra din framtid. Ett samhälle där var och en efter förmåga får möjlighet att bidra till den gemensamma framgången. Det är en idé som kan bli verklig om vi tar oss an den tillsammans.

Patrick Gladh (S)

Fullmäktigeledamot, rektor och kandidat till ordförande för Socialdemokraterna i Göteborg

Internationella kvinnodagen

(Publicerades på FB den 8 mars 2019)

Det finns mycket att fundera på en dag som denna.
Den senaste tiden har vi kunnat se rapporter som återigen visar på ojämlikheten mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden. Hur kvinnor missgynnas karriär och lönemässigt och hur invandrarkvinnor missgynnas särskilt. Vi kan fundera över hur #metoo-rörelsen stärkt kvinnors röster så till den grad att gamla jordbruksministrars kränkande handlingar inte längre tyst får passera utan leder till avpollettering från riksdagen. Vi kan prata om strukturellt förtryck och heder som i olika former leder till flickors och kvinnors begränsning eller för den delen våld i nära relationer som släcker liv i förtid.

Heder, #metoo, lön, rättigheter och jämlikhet går att jobba vidare med. Men det måste på allvar finnas politisk organisation för att göra det. Och där pekar fingern tillbaka på oss själva.

Jag har det senaste året varit ordförande för Jämställdhets- och mångfaldsutskottet i vårt partidistrikt. Det kom en valrörelse som la det mesta utvecklingsarbete på is, men en sak i den analys som vi hann att göra var tydlig – vi måste ha en medlemskår som mycket bättre representerar de som vi vill företräda.

Idag består medlemskåren i vårt distrikt av 2/3 män och 1/3 kvinnor. Relationen har varit den samma de senaste 10 åren så medlemstappet har varit jämt fördelat. När det gäller nomineringskravet om varannan damernas till förtroendeuppdrag i nämnder och bolag så är vårt parti bra, men när det gäller våra interna förtroendeuppdrag i föreningar så finns det utrymme till förbättring. Snedfördelningen i vår medlemskår kommer tydligt till uttryck på våra kongresser där snedfördelning bland ombud är i princip den samma som i medlemskåren.

Låt mig vara tydlig. Vi måste bli fler som engagerar oss i politiken. Det innebär att vi inte ska bli färre män eller att vi på något sätt ska skuldbelägga män för sitt engagemang. Men vi måste ha en mycket högre andel engagerade kvinnor i partiet och DET är vårt gemensamma ansvar.
Ska vi på allvar bli en modern, aktiv och slagkraftig organisation så måste medlemskåren avspegla de som vi säger oss vilja företräda. Ska vi vara ett feministiskt parti så måste alla – män som kvinnor utan undantag – ges lika möjligheter och utrymme. Detta är en nyckelfråga för framtiden och innan nästa val ska vi ha vänt utvecklingen i en positiv riktning.

Så förutom alla Kvinnor som är och har varit starka förebilder, fantastiska kollegor och drivna politiska kamrater så tänker jag på detta den 8 mars 2019.

Postat på FB den 6 mars 2019.

Idag fick jag möjligheten att sitta ned med SosseTV för en stunds gerilla-TV. En mobiltelefon med kamera, en mick för bättre ljud och tre A4 med frågor. Svårare än så behöver det inte vara.
Så här kommer 11 minuter med era frågor och mina svar om vem jag är, varför jag kandiderar, hur partiet ska kunna växa och vi vinna nästa val.
Och håller ni ut till på slutet så får ni reda på varför jag har Anna Ekström som politisk favvo i regeringen, vilket fotbollslag jag hejar på och varför Black Sabbath är världens bästa grupp.

 

Vi har ett större ansvar

Ok, då var dagens tragiska kongressövningar avklarade. Ett sargat parti gör sig redo att slicka sina sår och läka sig själv efter att ett förtroende har prövats och befunnits vara stukat. Kongressen har lyssnat, sagt sitt och utslaget har varit otvetydigt. I min anteckningsbok har jag klistrat in mitt ombudskort för att påminnas om att vi aldrig någonsin ska göra om detta.

Men slicka sår är det sista vi får lov att göra. Vi har ett större ansvar och en större ambition än så.

Om 84 dagar är det val till EU-parlamentet. Ett val som står mellan auktoritär nationalism eller samarbete över nationsgränser. Ett val mellan högerextremism eller mänskliga rättigheter. Ett val som bara kan vinnas genom mobilisering. Inte minst mobilisering genom socialdemokratisk politik. Vi har två mycket kompetenta och genuina kandidater från Göteborg i form av Linus Glanzelius på plats 8 på valsedeln och Mariya Voyvodova på plats 23. Jag för min del vill, hur svårt det än kommer att bli, skicka iväg båda två till Bryssel.
Men ingen av dem kommer iväg om inte vi som är engagerade skakar av oss stormen och fokuserar framåt. Vi är nu i valrörelse och väljarna behöver veta var vi står.

I Göteborg fick vi 20,4% i kommunalvalet. Ett historiskt lågt resultat. Det finns inget som säger att vi är dömda att hasa vidare i väljarmässig utförsbacke. Vi har tre år på oss att bygga organisation, rekrytera medlemmar, tända gnistan, formulera våra ställningstaganden, stärka medlemsdemokratin och utveckla våra kommande ledare.
Tre år låter mycket – men vi har ingen tid att förlora.

Just nu regerar Alliansen i Göteborg på 23 av 81 mandat. De gör det utan att behöva beröra Sverigedemokraterna, utan att behöva luta sig mot Demokraterna. De gör det utan att det kostar dem någon politisk skada. Vi måste i nämnder, bolag, fullmäktige och kommunstyrelse nu komma samman och formulera den oppositionspolitik vi ska föra. För hur konstigt det än låter så har vi ingen strategi idag som är väl förankrad. Vi får inte, enligt min mening, släppa igenom en Alliansbudget till i Göteborg utan att bjuda upp till rejäl fight och då är det mandat som räknas. Om inte vi tillsammans med andra partier formerar en grupp som är större än 23 mandat så finns inget motalternativ. Vi måste öppna upp nya samtal med de partier som delar våra grundläggande värderingar om demokrati, medmänsklighet, jämlikhet och solidaritet. Ju närmare oss som de partierna står politiskt desto bättre, men vi kan prata både till höger och vänster om oss.

I Göteborg lever man nästan 8 år kortare om man är född på ”fel” ställe jämfört med om man lever på ”rätt” ställe. Ojämlikhet dödar, snärjer in, och stjäl människors livschanser. Vi har ett ansvar att oförtrutet arbeta vidare i alla de nämnder och bolag vi sitter i. I några av dessa nämnder har vi dessutom majoritet med de rödgrönrosa. Detta blir våra skyltfönster om att ett annat Göteborg är möjligt med de medel som står till buds. Våra kamrater i dessa nämnder måste få stöttning av oss som är aktiva och av våra vänner i stadshuset i än större utsträckning.

Det fackligpolitiska samarbetet måste utvecklas. En jämlik stad kräver en jämlik arbetsmarknad där rättigheterna för den som har ett jobb stärks och möjligheterna förbättras för den som står utanför arbetsmarknaden. Kommunal har visat att inget samarbete någonsin kan tas för givet. Och i ärlighetens namn kan jag förstå deras ställningstagande i ljuset av 73-punktsuppgörelsen mellan S, Mp, C och L. Jag står bakom den ingångna uppgörelsen, det var det pris vi fick betala för att spräcka Alliansen och marginalisera Sverigedemokraterna på det nationella planet. Men det är mycket i den politik som regeringen ska föra som på inget sätt är i närheten av att vara Socialdemokratisk politik. Vi tillsammans med våra fackliga kamrater måste mejsla ut och förbereda den politik som ska föras efter valet 2022. Vi är alla delar av samma folkrörelse, av samma arbetarrörelse.

Listan kan göras längre. Klimat, integration, sjukvård, bostäder, migration, skola, försvar – kort sagt inom varje politikområde, samhällsarena, och sammanslutning behövs vi igen.
Trygga, starka och stolta.
Du och jag behövs.

För här kommer pudelns kärna. Idag röstade vi om ett förtroende. Utslaget från kongressen var tydligt. Fyra av fem delegater valde det ena alternativet. En av fem valde det andra. Jag hyser den största respekt för allas ställningstagande, för det finns inga bra eller dåliga socialdemokrater. Det finns bara socialdemokrater.
Jag avundades ingen av alla de delegater som ställdes inför vad som synes vara ett omöjligt val. Men jag vet att hela partiet – alla medlemmar – alla engagerade goda krafter behövs om vi nu ska ta oss an det nya politiska och organisatoriska landskap som ligger framför oss. För ska vi ta oss an ett enda av de ovanstående områdena kan vi inte vara ett fyra femtedelsparti – då kan vi bara vara en stark välfungerande socialdemokrati.

Jag är beredd att ta den utmaningen om vi gör det tillsammans.

Jag kandiderar…

 

Kära partivänner.

Det är dags att göra det offentligt. Sedan någon vecka tillbaka så har jag valt att stå till förfogande att nomineras till platsen som ordförande för Göteborgs partidistrikt. Jag meddelar detta med den stolthet och den ödmjukhet som både frågans allvar och uppdragets komplexitet kräver.

Jag har valt att tacka ja till att nomineras för att jag tillsammans med er vill arbeta för att återigen växa som folkrörelse, bredda det politiska samtalet och genom detta återta makten i Göteborg i stabil majoritet efter valet 2022.

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva, men det är bättre att jag ställer mig till ert förfogande. Skriv till mig, ring mig eller bjud in mig för samtal. Jag lovar att göra mitt bästa för att finnas där behov av samtal och frågor finns.

Lättast når man mig på messenger och mail (gladh@hotmail.com). Mer sporadiskt finns jag på Twitter som @gladh

Bra saker gör vi tillsammans.

En progressiv kulturpolitik

(publicerades den 22 feb 2019)

Inser att jag återigen inte lyckats med den viktigaste regeln som finns när man skriver – nämligen ”kill your darlings”.
Så det blev en för lång text igen. Har du inte tid att läsa så spara den till frukostkaffet på söndag i så fall.😉

Två semesterveckor i Mississippi med omnejd håller på att lida mot sitt slut. Det har blivit ganska mycket nätkoll under dessa veckor då turbulensen tyvärr träffade vårt parti snarare än flyget jag satt på under tiden vi var på överresa. Som jag skrivit tidigare så har det varit tungt att läsa om det som hänt och mina tankar har gått till er alla som varit i stormens öga oavsett perspektiv och position.

Men jag har också läst mycket klokskap – inte minst att efter extrakongressen i mars och ordinarie kongress i april har vi bara varandra.
Vi har inget nytt parti, vi har inga nya kamrater – vi kan bara söka enighet och styrka för vårt politiska ansvar hos varandra.

Men jag vill egentligen skriva om två andra saker, den ena mycket kort och den andra säkerligen för långt.

1. USA behöver ett socialdemokratiskt parti – jäklar vad jag har velat säga detta så länge. Nu är det sagt. Puhh..
Kanske Bernie Sanders kan vara så nära de någonsin kommer, kanske Elisabeth Warren kan bli det som Hillary aldrig blev. Vem vet? En sak är säker, vi har fram till 2020 på oss att förfasas och förundras över den nuvarande presidenten – om nu inte Robert Muellers utredning fäller honom innan.

2. Det börjar bli dags att fokusera på en progressiv kulturpolitik och uppgradering av kulturens förändrande kraft.
Jag har tidigare skrivit om att kulturen går före politiken.
När jag har suttit här i Mississippi och haft TV på så har allt som oftast Fox News stått och snurrat i bakgrunden. Det är kort och gott en fruktansvärd kanal för någon som befinner sig vänster om Djingis Kahn. Men oavsett detta så konsumeras den ändå i orimliga mängder över hela USA. Panelsamtalen vulgariserar debatter, inslagen är hårdvinklade och nyhetsvärderingen är starkt politisk.

Detta är kultur, detta blir sedan politik.

Jag vill mena att kulturen skapar det utrymme som politiken klarar av att befinna sig inom. Åtminstone den politik som attraherar de stora väljarskarorna. Om det dagliga samtalet och våra kulturupplevelser sakta men säkert puttas allt längre bort från de värderingar som en vänsterprogressiv rörelse vill åstadkomma, desto svårare kommer vi att få att vinna gehör för den politik vi vill föra.

Ta en titt på tidningsmarknaden. Av 14 publikationer som har en upplaga på mer än 50.000 exemplar är endast EN till vänster om mitten (Aftonbladet) de övriga 13 är liberala, borgerliga eller konservativa.
Även om Aftonbladet är den enskilt största publikationen så försvinner den ändå i jämförelse med 13 andra tidningars samlade upplaga (expressen, GT, DN, GP, SVD, Dagens industri etc.)
Även om svenska dagstidningar nyhetsvärdering är enormt mycket mer balanserad än vad Fox News är så skruvas den svenska åsiktskorridoren via ledarsidor och kolumnister ändå successivt in i en högerspiral.

För kultur genom journalistik, litteratur, teater och musik har kraften att förändra. Den makten är dock inte enkelriktad.

1938 sände radiotjänst det första av tio avsnitt i serien ”Lort-Sverige” signerat Ludvig ”Lubbe” Nordström. Reportaget skildrade de problem som fanns vad gällde trångboddhet, sanitet och hygien i svenska bostäder. Det blev ett startskott för en stor bostadssocial debatt och även politiska förslag som skulle förbättra situationen.

Maja Ekelöfs mer eller mindre självupplevda bok ”Rapport från en skurhink” från 1970 visade på låglönearbetande kvinnors vardag och svårighet på precis samma sätt som Kristian Lundbergs bok ”Yarden” från 2009 gav insikter i utsattheten hos de som flyttade bilar på timpenning i Malmös hamn.

Vi behöver dessa berättelser. De ger avstamp för förändring. Under de år som vi brukar beteckna som arbetarlitteraturens glansdagar från 30-talet och framåt under tiotalet år så producerades odödliga böcker av Ivar-Lo Johansson, Jan Fridegård, Moa Martinsson med flera. Arbetarrörelsen tryckte upp böckerna i massupplagor och spred dem via bokombud på arbetsplatserna.

Så vilken kultur vill vi sprida och vilka idéer vill vi läsa, uppleva och diskutera i rörelsen? Eller snarare hur ska vi förstärka möjligheten att genom kulturen känna den orättvisa som vi vill förändra? Hur ska kulturen, media och det samtal vi för med varandra återigen kunna färgas in av de värderingar som ligger till grund för vårt engagemang i parti, fackförbund, bildningsrörelse – ja kort sagt hela vår folkrörelse?

För brist på skildringar finns det inte.

Dela gärna med dig av din starkaste politiska kulturupplevelse.

Varför blev du socialdemokrat?

(publicerades i Lotsen, S-akademikers medlemsblad den 20 feb 2019)

Varje medlemskap i partiet bär sin historia. Berättelsen, den stora och viktiga berättelsen, ligger bara en fråga bort: Varför blev du medlem?
Svaren brukar oftast bära med sig vittnesbörd om upplevelser av ojämlikhet och rena orättvisor, om klassmedvetenhet och uppvaknande, om att bestämma sig för att ta ansvar och vara en del av en rörelse – en folkrörelse. Fundera ett tag på vad det var som fick dig att gå med och också vad som fick dig att fortsätta. Vad var det som gjorde att du engagerade dig bortom den första inbetalningen av medlemsavgift? Att du tog dig förbi det första medlemsmötet? Eller så har du inte kommit så långt att du blivit aktiv, fundera då på vad som håller dig tillbaka.

Den svenska folkrörelsetraditionen är stark. Så stark att vi sticker ut i internationell jämförelse. Men trots att intresset för gemenskapen och engagemanget i det civila samhällets organisationer är stort så sker en gradvis förändring. Det formella medlemskapet förlorar sin lyskraft och fler växlar över sitt engagemang i nätverksorienterade rörelser för eller mot enstaka frågor. Nätverksrörelserna uppstår, samlar engagerade personer och verkar för en period innan frågan klingar ut och gruppens medlemmar går vidare. I dessa rörelser är det formella medlemskapet inte lika viktig. Nackdelen blir dock att medlemskapet i dessa informella nätverksrörelser reduceras till enkla ställningstaganden. Det är ett ”gilla” klick på sociala medier, det är 100 kronor i crowdfunding, det är att gå med i en enfrågedemonstration på stan. Detta är inget dåligt i sig, det finns en enorm och positiv kraft i att på kort tid samla människor i en enskild fråga som snabbt tar sig an något som behöver lyftas fram och i bästa fall förändras. Refugees Welcome och de stora protesterna mot NMR vid bokmässan är två exempel på när ett ställningstagande kanaliseras i civilsamhällets engagemang. Men lika snabbt som engagemanget uppstod, lika snabbt klingade det av när grunden för engagemanget inte längre stod i fokus. Det betyder inte att de som engagerade sig är uppmärksamhetstörstande, det betyder bara att strukturen för det långsiktiga engagemanget inte är viktigt i den rörelse som har som mål att bara möta en enskild fråga snabbt.

Sedan 1985 har de politiska partiernas medlemskår i förhållande till befolkningen minskat med nästan 2/3. Från att ca 15 procent av Sveriges befolkning hade ett partimedlemskap har det sjunkit till att i dag ligga runt 5 procent. Parallellt med detta sjunker också andelen aktiva bland de som har ett medlemskap. I början på 80-talet uppgav ca 20 procent av den politiska medlemskåren att de engagerat sig någon gång under året i ett partiarrangemang.Idag uppger motsvarande 5 procent att de på något sätt engagerat sig i sitt parti. I Göteborg ser vi att socialdemokratin tappar medlemmar i en jämn men oroväckande takt. Ca 1000 medlemmar har av olika anledningar lämnat partiet under de senaste tio åren. Detta samtidigt som befolkningen i staden växer. I Göteborgsdistriktets verksamhetsstrategi för 2019–2022 så har man tagit fasta på detta och konstaterar att medlemstappet mellan 2006– 2016 justerat för befolkningsökning i Göteborg är 40 procent.

Det finns ytterligare trender som vi måste få upp på bordet innan vi blickar mot möjliga vägar framåt. I boken ”Makt utan mandat – De policyprofessionella i svensk politik” som kom 2015 pekas en framväxande grupp personer med allt större politisk makt ut i samhället. Som policyprofessionella räknas de som arbetar med politikens positionering och formulering. De som utövar det politiska hantverket utan att vara förtroendevalda. De som ges makt utan annat än viss möjlighet till ansvarsutkrävande. I denna grupp hittar vi politiskt sakkunniga, politiska sekreterare, presssekreterare, PRkonsulter, utredare på fackförbund och tankesmedjor, lobbyister och till viss del ombudsmän. Återigen vill jag understryka att jag vare sig ser det som något dåligt eller för den delen något bra att vi upplever oss ha behov att flytta formuleringsinitiativet för den politik vi vill bedriva till de som är avlönade för sin formulerings- och förhandlingsskicklighet. För att spela med helt öppna kort så har jag själv för en kort tid tillhört denna skara då jag under valrörelsen 2010 arbetade som stadssekreterare för S i Göteborg. Ett jobb som var krävande, utmanande och samtidigt fantastiskt roligt och givande.

Den risk som ligger i förändringen är dock att medlemskapet i ett politiskt parti successivt devalveras genom att politiska frågor av lokalt intresse inte kommer upp till de som har formuleringsinitiativ och att de stora frågorna av allmänt intresse inte förs ner till partiets gräsrötter för att belysas och processas. Så fram tonar en bild av ett politiskt landskap där färre och färre engagerar sig ideellt i samhällsförändring mellan valen samtidigt som fler yrkeskategorier växer fram för att föra politik eller politisk påverkan. I detta möter vi dessutom upp som parti med att fokusera än mer på att vara en kampanjorganisation. Jag blev tillsammans med engagerade kamrater i utsedd att företräda Göteborg på partiets kongress i Örebro. Det är en ”mellankongress” vilket innebär att det inte är någon motionsbehandling. Det innebär avsevärt mindre läsande och bra mycket mer tid att tänka. En av de viktigare texterna behandlar just partiets framtida organisation. Folkrörelsens ideal lyser i princip med sin frånvaro. Det mätbara blir viktigt och medlemskapets värde fortsätter att devalveras. Bengt Göransson, utbildnings och kulturminister en gång i tiden, beskrev sig som folkrörelsesocialist. Han hävdade att eftertanken alltid är det viktigaste, att kompromissen alltid slår en stilig reservation. Att vi som politiker verkar för medborgare och inte kunder. Att folket i folkrörelsen är det viktigaste. Och det är med de glasögonen på näsan jag anar att folkbildning, kultur och idéutveckling får stå tillbaka för kampanjorganisationens utbredning. Förstå mig rätt, vi är skickliga i kampanjläget. Vi knackar dörr, vi samtalar politik, vi syns mer på gator och torg än på många år. De digitala hjälpmedlen och sociala medierna har stärkt samhörigheten och kampanjlustan. Detta är bra. Men vad är det vi erbjuder den som är aktiv? Vilken påfyllnad av kunskaper ger vi? Vilka arenor öppnar vi upp för diskussion och påverkan? Kort sagt vilket värde erbjuder vi medlemskapet?

Vi kan ta ett av de bäst förankrade besluten som vi tagit i Göteborg på de senaste fem åren nämligen det om att organisera om våra stadsdelsnämnder, som under tre årtionden har haft ansvaret för bland annat äldreomsorg, skola och socialtjänst. Genom att utse en utredningsgrupp, som hade som uppdrag att öppna upp för diskussion med medlemmarna och gemensamt i dialog ta fram en inställning så kunde partidistriktet formulera en hållning som varit en trygghet för beslutsfattare att förhålla sig till när vi gått in i förhandlingar. Vi vet vad vi tycker, vi har lärt oss något på kuppen och vi gav ett tydligt mandat. Medlemskapet i vårt parti fick ett förhöjt värde.

Låt oss då tillslut knyta ihop alla dessa trådar. Vi har en organisation som möjliggör att bygga politik, engagemang och närvaro från grunden. Vi har också närvaron, genom våra medlemmar, i de flesta samhällsskikt. Vi står mitt i den verklighet vi vill förändra. Men för att frigöra den kraft som finns i organisationen måste vi förändra synen på medlemskapet. Vi måste återigen göra det värdefullt att vara medlem. Och till skillnad från de lättrörliga enfrågerörelserna har vi struktur för att omhänderta våra medlemmars engagemang om vi bara vill. När vi närmar oss valet 2022 så kommer vi återigen att gå in i kampanjläge. Dörrar ska knackas, torgmöten ska hållas och kaffe ska kokas. Det vägval vi gör idag avgör om vi är 200 medlemmar färre eller om vi är lika många fler som kan vara en del av detta engagemang.

Vi bär på en idé om ett jämlikt och jämställt samhälle. Ett samhälle där din sociala status inte ska avgöra din framtid. Ett samhälle där var och en efter förmåga får möjlighet att bidra till den gemensamma framgången. Det minsta vi kan begära är att vi tillämpar dessa idéer på vårt eget sätt att organisera oss. Först då kan vi återigen börja växa som rörelse.

PATRICK GLADH Socialdemokrat

Att uppgrädera medlemsskapets värde

(publicerades på FB den 17 feb 2019)

Det är svårt att sluta fundera när väl tankarna satts i rullning. Jag har ju skrivit lite grann tidigare om hur vi skulle kunna uppgradera medlemskapet och hur vi därigenom ska kunna växa som parti.

En hel del intressanta tankar har bollats i trådarna om organisation, medlemsomröstningar och arbetarkommunernas återtåg. Det kan vara värt att återkomma till dessa tankar så småningom. Men jag tänkte ta en lite annan ingång i denna text och be om mer input.

Under förra året så hade jag den stora äran att vara ordförande i partidistriktets jämställdhets och mångfaldsutskott. Där har jag tillsammans med fantastiska utskottskollegor tröskat igenom data och fram träder en minst sagt besvärande bild.

Distriktets medlemskår har minskat med en fjärdedel. Ca 2/3 av medlemskåren är män (och har så varit konstant under den undersökta 10-årsperioden) andelen ordförande i våra föreningar ser ungefär likadan ut. (Kan ha skett ändring i och med val). Troligtvis har vi samma underrepresentation när det gäller utrikes födda medlemmar men det är svårare att fastställa.

När man sen tittar på valstatistik så tonar en helt annan bild fram. I SVT:s vallokalsundersökning från 2018 så ser man att inom samtliga åldersgrupper så är det en majoritet av kvinnor som röstar på oss.

Här finns det en hel del att fundera på.
Varför klarar vi inte av att förändra könsbalansen i distriktet? Är det något som vi gör som inte lockar kvinnor? Alternativt, är det något vi gör som skrämmer bort? Varför är det så?
Hur ska vi bättre lyckas att rekrytera och hålla kvar medlemmar som är utrikes födda?

Vad är era erfarenheter? Vad skulle behöva förändras eller utvecklas? Vad ska vi absolut inte göra mer av i framtiden?

Dela gärna med dig av tankar och dela gärna med dig av inlägget för större input – jag vill med mina kamrater i utskottet fortsätta att lägga grunden för ett mer jämställt och större parti

Ett skolbesök i Mississippi

(publicerades den 12 feb 2019)

Jag kan från tid till annan tycka att vi borde omarbeta vårt utbildningssystem och samhälle så att vi uppnår högre grad av jämlikhet för våra unga. Att dina föräldrars bakgrund inte ska avgöra din framtid. Att alla ska ges möjlighet utifrån förmåga och inte efter familjens plånbok.

Idag fick jag möjlighet att besöka Brookhaven High School i Mississippi och träffa Mr. David Martin, rektor på skolan.

Ja, jag har semester och nej, jag har förmodligen inget liv utanför politik och arbete.

Oavsett var i världen man träffar kollegor i skolans värld så ser problemen i princip likadana ut. Hur får vi pengarna att räcka till så mycket verksamhet som möjligt. Hur ser vi till att ge stöd åt de mest utsatta. Men förutsättningarna för att lyckas med uppdraget är väsensskilda.

Jag kan tillsammans med kollegor och medarbetare i Sverige laborera med gruppstorlekar och organisering av stöd. Vi kan engagera näringsliv och samhället runt oss för insatser för våra elever och ge lärarna den bästa fortbildning som för tillfället kan organiseras tillsammans med universitetet. Läget såg lite annorlunda ut för min kollega i Brookhaven.

Genom att dyka ner i Mississippis skolsystem och i två timmar sitta och vända och vrida på våra likheter och skillnader så framstår ändå vårt system som fantastiskt på nationell nivå vad gäller betygssystem (ja det finns stora brister men i jämförelse är det avsevärt bättre), läroplan och krav på anpassningar. Däremot fanns det en del i skolors finansiella friheter som gjorde mig avundsjuk.

Det är en lyx att få möjlighet att få bredda perspektiven.

Life is good.

« Äldre inlägg

© 2019 Jämlikhet

Tema av Anders NorenUpp ↑