Jämlikhet

Reflektioner från Norra Hisingen (S)

Kategori: Uncategorized (page 2 of 6)

Socialdemokratins ansvar för den dubbla ansatsen

(publicerades på FB den 4 feb 2019)

Socialdemokratin var från början en populistisk reformrörelse med sikte på att bryta ner de gamla normerna och makthegemonierna i samhället. Ekonomisk jämlikhet, ett kraftigt utbyggt omfördelningssystem som skulle ge likvärdig välfärd åt alla och organisering av de som såg sig som arbetarklass.
Samhället skulle reformeras genom parlamentariskt arbete och samhällelig organisation – den dubbla ansatsen.

Sedan tidigare har jag skrivit långt och utförligt om vikten att uppvärdera det socialdemokratiska medlemsskapet. Om vikten att låta folkrörelsen växa och förgrena sig och inte minst hur viktigt det är att både skola och förlita sig på den som engagerar sig politiskt. Att minska avståndet mellan de som står för den breda organisationen och de som valts att bära det parlamentariska ansvaret.
För avståndet är i vissa avseenden långt och hörsamheten svag.

I går lanserades den nya socialdemokratiska föreningen Reformisterna, eller ”S-föreningen för ekonomisk-politisk reform- och ideutveckling” som den egentligen heter, belägen i Stockholms arbetarekommun. För den som funderar så är det inte ett försök till partisplittring eller nytt parti. det är en helt igenom vanlig partiförening som vill diskutera ekonomisk reformpolitik ur ett skarpt vänsterperspektiv. En ganska så naturlig motreaktion mot den regeringsöverenskommelse som manifesterades i 73-punktsprogrammet. Dessutom skickligt orkestrerad av Daniel Suhonen som fick full utdelning på lanseringen med mer än 200 nya medlemmar på mindre än tre timmar efter kungörelsen. Det är trevligt när en sosseförening kan äga en hel nyhetscykel.

Detta hade dock aldrig kunnat ske i Göteborg.

Är det för att vi är mera höger i Göteborg? Är det för att vi inte vill stöta oss med det rådande socialdemokratiska politiska paradigmet? Är det för att vi inte kan något om nationalekonomi?
Självklart inte!
Det är för att Reformisterna skulle fått avslag från Göteborgs partidistrikt om att bilda förening och Daniel Suhonen med partikamrater skulle hänvisats att gå med i en stadsdelsförening och engagerat sig i en forumgrupp.

Hur vet jag att detta skulle ske? Tja, för att jag varit med om det själv.

I kölvattnet av det stora flyktingmottagandet 2015 så var vi många socialdemokrater som engagerade oss både politiskt och praktiskt för de ensamkommandes möjligheter och situation i samhället. Inte minst tände det till rejält inför partikongressen 2016 och engagemanget växte. I slutet på 2016 var vi ett antal – ett ganska så rejält antal – gamla, unga, engagerade och vänsterorienterade som ville organisera idedebatten kring svensk flyktingpolitik och den utmaning som migrationen skapar. Inte minst i kölvattnet av klimatförändringar, väpnad konflikt samt politisk förföljelse.

Vi var inte först på den bollen, tanken var att starta föreningen utifrån redan befintlig förening i Stockholms AK. ”Migrationspolitiska S-föreningen” med Sara Karlsson och Lawen Redar i spetsen utgjorde förebild. och vi skrev ihop stadgar som byggde på de socialdemokratiska idéerna och grundstadgarna samt höll interimsmöte och skickade sedan in ansökan.

Döm om vår förvåning då svaret från partidistriktets styrelse kom och svaret var kort och gott att enligt tidigare principbeslut i styrelsen så skulle inte sk. enfrågeföreningar godkännas samt att vi var välkomna att utveckla migrationspolitiken under den sociala forumgruppens paraply.

Det hela rann ut i sanden till förmån för annat praktiskt arbete till gagn för asylsökande ensamkommande.

Jag tror inte på något sätt att vårt föreningsförsök skulle kommit i närheten av Reformisternas succélansering. Men kanske hade vi förmått någon desillusionerad sosse att rikta sitt missnöje mot den tillfälliga flyktinglagstiftningen till praktiskpolitiskt arbete snarare än att säga upp sitt medlemskap. Kanske hade vi kunnat organisera någon av alla de som röstat S utan att vara medlem och inte ville att situationen för asylsökande skulle permanentas. Kanske kunde vi ha startat ett idépolitiskt arbete som kunnat användas inför de flyktingströmmar som, vare sig vi vill det eller ej, kommer att bli än större i kölvattnet av klimatuppvärmningen.

På mindre än tre timmar skrapade Reformisterna ihop över två hundra medlemmar varav en hel del är nya medlemmar i partiet och i ett slag förändrades förutsättningarna för det interndemokratiska arbetet.

Är du intresserad av skolfrågor och sosse borde du få starta en utbildningspolitisk förening. Brinner du för sjukvårdspolitik – se då till att starta en sjukvårdspolitisk förening. Klart att du ska snickra ihop en utrikespolitisk förening, en försvarspolitisk förening, en miljöpolitisk förening……
För det är just där som ingången till det politiska engagemanget ligger. I din ilska över tingens tillstånd eller i din vilja till förändring av densamma.

Om vi fortsätter att organisera det politiska intresset endast efter geografisk placering av ens bostad eller vilja att ingå i någon av de tillgängliga sidoorganisationerna så kommer vi att missa det engagemang som finns.

Om jag är arg på partidistriktets styrelse? Inte det minsta. I många frågor har de gjort ett bra arbete i en besvärlig tid och jag har den allra största respekt för deras engagemang och kunnande – men som rörelse missar vi just nu den politiska rörelsen. Den rörelse som finns naturligt ute i samhället.

Så oavsett vad man tycker om Reformisternas program (en hel del är intressant) så visar de på att medlemstapp och föreningsdöd inte är en naturlag – det är något vi tyvärr själva väljer. Med rätt möjligheter för nya organisationsformer att växa fram kan vi återigen bli ett parti med den dubbla ansatsen som politisk metod.

Inlägg på KF om handlingsplan för miljö

(publicerades på FB den 2 feb 2019)

I torsdags var jag åter igen uppe i talarstolen på kommunfullmäktige i Göteborg. Det blev en appell till samtliga ledamöter att prioritera klimatutmaningen främst i alla lägen.

—————-

Ordförande
Ledamöter och åhörare

Vi kan prata om ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet.
Hur vi behöver balansera olika intressen i förhållande till de resurser som vi har.
Hur vi skapar långsiktighet för framtiden.

Vi kan också prata om att Göteborg bara är en liten spelare vars handlingar väl inte spelar någon roll. Inget kan vara mer fel

Hållbarhetsmålen är idag helt och hållet underställda klimatmålet och tiden håller på att rinna ut för vår förmåga att kunna leva över hela planeten.

1,5 gradersmålet som världens ledare samlades kring börjar mer och mer bli en avlägsen utopi allt eftersom viktiga investeringar skjuts på framtiden eller skrotas helt av auktoritära ledare.

Nu när vi är på väg att klubba Göteborgs handlingsplan för miljö 2018-2020 så faller ett stort ansvar på oss alla i detta rum och särskilt på den styrande minoriteten att i alla lägen arbeta för och skapa finansiering för att realisera planen och mer där till.

Vi socialdemokrater ser ett behov av att bättre koordinera och strukturera de olika stadeninterna aktörernas insatser. Här behöver Göteborgs Stad ta ett tydligt grepp om den övergripande samordningen för att staden ska kunna röra sig enhetligt framåt i dessa frågor.

Det handlar också om att skapa rätt förutsättningar för samverkan mellan staden, staten, näringslivet och akademin. Flera olika externa aktörer verkar idag runt om i staden för att nå dessa mål, men de verkar i skilda kontexter. Mycket av det som görs – när det gäller allt från innovationer och infrastruktur till transportjänster och kompetensförsörjning – är angeläget och av hög kvalitet. Men det måste ske i nära samverkan och i en tydligt utpekad gemensam färdriktning för att få effekt.

Vi socialdemokrater har redan lagt förslag i denna riktning när det handlar om att nå ett fossiloberoende lokalt transportsystem till 2030. Det är en viktig prioritering för att bidra till att nå flera av stadens miljömål.

Vi kan inte backa nu

Vi kan inte som den M KD budget som lades i riket flytta tillbaka ambitionsnivån för miljö och klimat med flera år och flera miljarder. Vi måste likt det nya samarbetet i riksdagen realisera den klimatomställning som redan börjar bli för sen såväl i handling som finansiering.

För miljön och klimatets skull så hoppas jag att även denna församling, för framtida generationers möjlighet till liv och hälsa kan ta ett gemensamt handslag att Göteborg fortsatt ska vara en hållbar stad med de högsta miljö och klimatambitioner

En käftsmäll mot kommunal från alliansen

(publicerades den 23 januari 2018)

Inför alliansens hot om att försämra anställningsskyddet för 50.000 anställda i Göteborg svarar Jonas Attenius (S):
”– Jag vet att Alliansen är tydliga med att det här ska genomföras, men de representerar bara 20 procent av göteborgarna. Vi kommer att kriga för att det här avtalet ska finnas kvar.”

Efter valet sa Alliansen att man skulle vara ödmjuk och söka samverkan och samarbete. Detta då de bara har 23 av 81 mandat i kommunfullmäktige.

Detta är inte ödmjukhet – detta är en käftsmäll riktad mot framförallt Kommunals medlemmar.

Vi äger vår framtid

(publicerades på FB den 18 januari)

Vi äger vår framtid. Det enda vi har makten över är oss själva. Allt annat är flyktigt.

Detta har varit tydligt när Stefan Löfven sytt ihop ett blocköverskridande regeringsunderlag tillsammans med Miljöpartiet under samverkan med Centerpartiet och Liberalerna. Till och med Vänsterpartiets markering och fördröjning av omröstningen kan tolkas med ovanstående rader.

Jag har redan i text gett uttryck för de bittra smaker som regeringsanrättningen erbjuder. Alternativet var dock värre. Att det skulle finnas egenvärde i att genomföra en mandatperiod i opposition med ett konservativt styre med SD-uppbackning är inte att ta ansvar. Det är inte att motverka populism. Det är inte att vara statsbärande. Det är inte (S).

Vi i (S) har ägt valet om vår framtid. Att förhandla, att kompromissa och i slutändan att sluta överenskommelse med tre andra partier. De har ägt sitt beslut, vi har ägt vårt.

Under hela denna 19 veckor långa – ibland utdragna – process så har vi i (S) haft en lugn, tålmodig och metodisk förhandlare som inte gick i affekt när C och L efter den första misslyckade förhandlingen kom med olika nedsättande omdömen. När Lööf sa att” S ger motsägelsefulla svar och inte mött upp våra krav” så kontrade Löfven med att ”vi är öppna för att förhandla vidare”.

Aldrig stänga en dörr. Hedra de ingångna avtalen från förra mandatperioden med V och samtidigt förhandla om nya avtal inför den kommande mandatperioden. Allt för att hålla SD ute och extraval borta.

Här finns att lära för alla och en var som har ambitioner att sy ihop överenskommelser inom politiken. Fokus på målet, veta vilka samarbeten som ska hedras och vara beredd att betala pris som krävs för att nå framgång.

Jag läste My Alnebratts spetsiga och mycket relevanta artikel i S-tjänstemännens medlemsblad lotsen. Bland många kloka saker så tryckte hon på just detta – vi äger vår framtid. Men bara om vi tar ansvar där vi befinner oss. För så är det – Göteborgsalliansen styr för att det gamla rödgröna samarbetet krackelerade. Det är inte alliansens fel att vi har fem olika schatteringar i kommunpolitiken – det är de fem olika grupperingarnas fel/ansvar/val. Välj ord själv.

Vi har redan sett prov på Alliansens neddragningar. Men vi har också sett prov på vad S, Mp, V kan åstadkomma i trafiknämnden om vi kommer samman och samarbetar.
Det är inte svårare än så.

Spelregler förändras – men det sker inte av sig själv. Vi sätter spelreglerna. Samarbeten upphör – men det sker inte av sig själv. Vi väljer samarbeten. Och det är just i och med att vi tar ansvar för våra handlingar i relation till andras handlingar och intentioner som gamla samarbeten kan omprövas, omformas och återuppstå i ny skepnad.

Den dagen vi kommer överens i Göteborg mellan Mp, V, Fi och S den dagen faller Alliansens budget. Det gör inte att situationen i Fullmäktige, kommunstyrelse eller nämnder blir enklare – men det gör att det inte går att styra utan ansträngning på 23 mandat.

Om vi ska äga vår framtid så måste vi helt enkelt ta ansvar för våra val idag. De andra partierna får ta ansvar för sina val.

Inledande tankar inför partikongressen i Örebro

(publicerades på FB den 17 januari)

Jag blev tillsammans med engagerade kamrater i Göteborg utsedd att företräda Göteborg på partiets kongress i Örebro. Det är en ”mellankongress” vilket innebär att det inte är någon motionsbehandling – det innebär avsevärt mindre läsande och bra mycket mer tid att tänka.

En av de viktigare texterna för framtiden behandlar partiets framtida organisation. Programmet beskriver förtjänstfullt vilka utmaningar som organisationen har (vikande medlemstal, mindre pengar, mer att göra på färre anställda), Partiets verksamhetsidé (påverka o förändra, engagera o aktivera, utbilda o utveckla) samt prioriterade reformer för partiets arbete.

Så vad är det för reformer som programmet beskriver?
Jo, det handlar om uppgradera förtroendeuppdragens status i partiet, digitalisera, gemensam verksamhetsplanering (ganska mycket uppifrån och ner perspektiv). stärka de facklig-politiska banden. Inga direkt problematiska delar och naturliga delar att ha med om man på något sätt vill vara ett modernt folkrörelseparti.

Men det är inte utan att jag känner att något viktigt saknas i texten. Kanske är det så självklart att det inte behöver skrivas, kanske är det så att det står mellan raderna och jag inte upptäckt det – eller så är det så att det helt enkelt inte finns med därför det inte ska vara med.

Bengt Göransson, utbildnings och kulturminister en gång i tiden, beskrev sig som folkrörelsesocialist. Han hävdade att eftertanken alltid är det viktigaste, att kompromissen alltid slår en stilig reservation. Att vi som politiker verkar för medborgare och inte kunder. Att folket i folkrörelsen är det viktigaste. För övrigt skrapade samme Bengt Göransson upp dörren på min surt förvärvade Ford Focus när jag skjutsade honom till centralstationen efter en lyckad samtalshelg på Knarrholmen – men det är en annan historia.

Och det är med de glasögonen på näsan jag anar att folkbildning, kultur och idéutveckling får stå tillbaka för kampanjorganisationens utbredning. Missförstå mig inte nu – vi är skickliga i kampanjläget. Vi knackar dörr, vi samtalar politik, vi syns mer på gator och torg än på många många år. De digitala hjälpmedlen och sociala medierna har stärkt samhörigheten och kampanjlustan. Detta är bra.

Men vad är det vi erbjuder den som är aktiv? Vilken påfyllnad av kunskaper ger vi? Vilka arenor öppnar vi upp för diskussion och påverkan? Kort sagt vilket värde erbjuder vi medlemskapet?

Vi kan ta ett av de bäst förankrade besluten som vi tagit i Gbg på sistone, nämligen det om att organisera om SDN. Genom att utse en utredningsgrupp, som hade som uppdrag att öppna upp för diskussion med medlemmarna och gemensamt i dialog ta fram en inställning så kunde partidistriktet formulera en hållning som varit en trygghet för beslutsfattare att förhålla sig till när vi gått in i förhandlingar. Vi vet vad vi tycker, vi har lärt oss något på kuppen och vi gav ett tydligt mandat.

Det finns en rad frågor där vi inte gått tillväga på liknande sätt, utan att nämna någon enskild fråga, där resultatet blivit politisk soppa. Vi har dessutom ett antal avgörande frågor i Göteborg där vi definitivt behöver öppna upp för fler att vara aktiva i formulerandet av ståndpunkter.

Börjar bli en lång text nu. Håll ut.

Ett annat område som vi behöver fundera på är kulturens roll. Jag vill hävda att kulturen ligger uppströms politiken. Att vad vi ser som möjliga beslut formas av den kultur vi lever i och har runt oss. Hur beskrivs en värld som är jämlik så att det känns i hjärtat och i själen? En värld som det är värt att investera tid i en politisk rörelse för att uppnå?
Inte är det genom en statlig utredning eller ett tjänsteutlåtande. Inte ens genom en fyndig och slagkraftig reservation.

Det är när vi läser böcker, lyssnar på musik, ser på filmer, går på teater, sitter i studiecirklar – när vi lyssnar på poddar, talar med vänner. När vi står på ett museum och ser en tavla eller skulptur som något händer. Något händer när vi upplever något större än oss själva.

Och kanske är det här min saknad är störst i texten. Vi må försöka vara ett modernt folkrörelseparti. Men om vi gör det utan att utveckla en modern folkrörelse så riskerar vi fortsatt kräftgång i engagemang, medlemstal, politiska visioner och opinionssiffror.

Ikväll ska jag läsa texten igen och kanske hittar jag det jag tror mig sakna. Kanske stärks mina farhågor.
Men jag vill också gärna höra vad Du tycker om du nu tagit dig ända hit ner. Vad är det för organisatoriska förutsättningar och inriktning på partiets arbete som krävs för att vi ska kunna fortsätta att vara en folkrörelse med kraft och makt att förändra?

Houston we have a governemt/problem

(publicerat på FB den 14 januari 2019)

Känns som mitt sjuttioelfte inlägg om regeringsbildningen.

Idag hade jag förberett mitt inläggsfönster på twitter skämtsamt med texten ”Houston we have a governemt/problem”. Detta samtidigt som jag bänkade mig för att lyssna på Jonas Sjöstedts presskonferens angående Vänsterpartiets ställningstagande i regeringsfrågan.

För den som inte är bevandrad i populärkultur och rymdhistoria så var det så det lät från Apollo 13-farkosten när det precis skett en explosion som omöjliggjorde månlandning, men som besättningen ändå redde ut. De tog sig åtminstone runt månen och sedan tillbaka till jorden.

Jag hade tänkt att radera ”government” eller ”problem” snabbt som tusan när avslöjandet kom för att vara bland de första på twitter som fick ut en kommentar.
Men jag blev sittande i ogjort ärende.

För ärligt talat. Ju längre som presskonferensen pågick, desto mindre säker blev jag på vad det var för något som vänstern bestämt sig för. Att de skulle ”trycka rött” om inget ändrade sig i samtalen kring regeringsbildningen eller överenskommelsen det var säkert. Men hur mycket som skulle ändra sig eller ens vad som skulle ändra sig fortsatte att vara oklart.

Jag skrev för några dagar sedan ”Vad månde vänstern vilja” Jag borde ha sparat den raden till idag.

Att de är förbannade på skrivelsen ”Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.” kan jag förstå. Det är en knäpp på näsan – eller kanske mer ett slag i ansiktet. Men Sjöstedt signalerade samtidigt att han inte har några ambitioner på att ändra C,L,S,Mp överenskommelsen. Han, liksom alla andra, hade förstått att skrivelsen bara gällde 73-punktslistan – men för sitt partis stolthet var han tvungen att markera.
Och ja, jag förstår det. Kan till och med sympatisera med det eftersom Vänstern så tydligt ensamt blir utpekad som de som ska hållas utanför trots att det gäller alla de övriga partierna.

Så det som framkom från vänstern var att man vill att Löfven ska prata med dom (går att ordna, eftersom det är det man gjort hela tiden), att man inte vill bli av med de reformer som ingåtts (kan bli svårare eftersom det kan bli budgetfråga, men S gillar avdragsrätt för fackföreningsavgifter, busskort på sommaren för ungdomar, gratis glasögon för barn och några saker till), att man ska kunna samarbeta i utskott och kring saker som ligger utanför överenskommelsen (varför inte – C och L kommer definitivt inte att göra det).

Allt handlar om att skapa ett utrymme att kunna gå i opposition på ett trovärdigt sätt, att ha sin politiska integritet i behåll och hitta relevant samverkansmöjlighet i några viktiga frågor (jämställdhet kanske?).

Det var en arg Sjöstedt, men inte en omedgörlig Sjöstedt som höll presskonferens. En Sjöstedt som berömde Löfvén för att alltid hålla sitt ord. En Sjöstedt som klart proklamerade att gör man ”si” så kommer ”så” att hända.

Så på fredag kan jag högst troligt bänka mig framför radion när omröstning om stadsminister sker och med en lättnadens suck (även om 73-punktsprogrammet innehåller många riktigt svårsmälta punkter) twittra följande:

”Houston, we have a government”

Om sen regeringen lyckas landa på månen, cirkla lite slött runt denna himlakropp eller explodera i rymdens vakuum – det återstår att se.

73-punkts uppgörelsen

 

(publicerat på FB den 12 januari 2019)

Ett dygn har gått där man fått smälta förslaget till uppgörelse mellan S, Mp, C och L.
Har skummat igenom det 16-sidiga materialet, lyssnat på presskonferenserna och ögnat igenom de sociala medierna.
Att L skulle hoppa av i morgon söndag skulle vara en skräll utan dess like så den sista pusselbiten kommer med all sannolikhet att läggas i detta kompromissernas pussel.

Om det sedan går igenom riksdagen är en helt annan fråga. För varje timme som V:s partiledning håller tyst så ökar spänningen och sannolikt de inre påtryckningarna att inte agera rundningsmärke åt regeringsbildningen. Det där med att ropa hej innan man kommit över ån kan mycket väl bli beskrivningen av detta regeringsbildningsförsök.

Snacket om att det bara är C och L politik i överenskommelsen är trams. Det finns mycket C och L frågor, men en hel del som ligger i linje med den utveckling S gått igenom sedan tidigt 2000-tal.
Familjeveckan (tre dagar är iofs inte en vecka, men nära) är riktigt intressant. Inte minst för de som inte har möjlighet till vobbande på studiedagar.

Att Jämställdhetsmyndigheten verkar räddas är positiva nyheter tillsammans med familjeåterförening – en av de viktigaste integrationsåtgärderna som vi kan genomföra. Vi väntar nu spänt på permanenta uppehållstillstånd som huvudregel åter igen så ska vi nog kunna klara av att skapa den interkultur som behövs för att bryta segregationen.

Nytt betygssystem på gymnasiet, utredning om förstatligande av skolan och rektorslyft och moratorium för nybildning av konfessionella skolor är alla bra och spännande förslag.
Men förbud mot mobiltelefon i skolan? Det finns en gräns för hur mycket klåfingrighet regeringen ska ha i skolans inre arbete. Det handlar inte om det är bra eller inte – det handlar om att dylika beslut ska hanteras genom gemensamt överenskomna ordningsregler på skolan. Ni vet – lokaldemokrati och fostran till demokratiska medborgare.

Arbetsmarknadens parter ska ha kontroll över förhandlingarna även fortsättningsvis och de befintliga hyresrätterna ska inte omfattas av öppningen för marknadshyror.

Över 30 utredningar ska hantera alla riktigt svåra nötter och beska piller så att de skjuts på framtiden.

Men viktigast är att protofacisterna SD, partiet som föddes ur vit maktmiljön, inte får en gnutta inflytande. Att de konservativa marginaliseras är lika viktigt det.
Alliansen är död, begraven och inte saknad. Ett nytt politiskt landskap har öppnat upp sig i mitten och yttersta högern har förlorat sin vågmästarställning.

Mycket är svårt att svälja, en hel del är smakligt – och i ljuset av SD:s marginalisering är det en anrättning som går att svälja.

Hoppas jag nu kan packa ner långkalsongerna längst in i garderoben och slippa en valrörelse på frostiga gator.

Från två deltider till en heltid

(publicerades på FB den 7 dec 2019)

Det brukar ju heta att ”Idag är första dagen på resten av ditt liv”.
Känns helt ok, när det samtidigt är första dagen då jag är tillbaka på jobbet efter julledighet.

Det är en lite märklig och delad känsla att efter 2,5 år som deltidsarbetande rektor och deltidsarbetande ordförande i en stadsdel nu åter kunna fokusera på mitt rektorsuppdrag på heltid. Självklart kan man inte vara neutral inför att lämna ifrån sig makten över nämnd, förvaltning och stad till någon annan – men det är en del av demokratins spelregler. Kan man inte bygga ihop en majoritet så får man agera i opposition.

Men det är också en ganska så härlig känsla att veta att jag på dagtid ska kunna fokusera på att utveckla en av Göteborgs mest spännande gymnasieskolor ytterligare tillsammans med skarpa och empatiska kollegor, medarbetare och inte minst elever.

Jag hoppas att alla ni som haft tunga förtroendeuppdrag – oavsett partifärg och nu lämnat över makten – har spännande och utmanande arbetsuppgifter framför er. Ni har alla varit med och utvecklat staden efter förtjänst och förmåga. Även om inte avslutet kom med stående ovationer och folkets jubel så vet åtminstone om detta att ni alla varit ovärderliga för det demokratiska systemets fortlevnad.

– Så är det slut med politiken nu då?
– Aldrig i livet.

Det är bara att inse att man är en folkrörelsemänniska, en folkbildningsmänniska – kort och gott en politisk varelse. Valresultatet var ingen höjdare och det finns mycket som ska repareras i tillit och förtroende mellan forna samarbetspartners. Men viktigast av allt är att vi har ett parti att ta hand om, utveckla, stärka och inte minst förbereda innehållsmässigt, prioriteringsmässigt och organisatoriskt inför valet 2022.
När man väl har börjat att tänka politik så slutar man aldrig 😁

Så första dagen på resten av mitt liv känns inte som ett nerköp, det känns som en spännande utmaning.

Life is good!

 

 

Låt dom äta kakor

Läser Göteborg direkt och kommer att tänka på skrönan om Marie-Antoinette där hon inför den franska revolutionens krav på bröd och rättvisa ska ha sagt ”Om de inte har råd med bröd – varför äter de då inte kakor?”

Frågan Till Axelsson (M) inför höjningen av kollektivtrafikavgiften lyder ”Hur ser du på risken att vissa inte kommer ha råd med månadskort?
– Det kommer säkert finnas dem som väljer bort. Då väljer man att gå eller cykla och det tycker jag är bra sätt att transportera sig. Det är både klimatsmart och effektivt.”

Följdfrågorna till Axelsson (M) borde varit – I vilka områden är det mer sannolikt att man påverkas i större utsträckning av höjning av kollektivtrafikavgiften? Var ligger dessa områden? Är det inte så att det är ganska så långt till centrum för boende i Angered, Bergsjön, Biskopsgården och Tynnered? Kanske till och med så långt att gå och cykla – inte minst på vintern – att det inte är ett alternativ?
Fast då kanske man hade fått svaret ”Om de inte har råd med kollektivtrafikkort så kan de väl äta kakor!”, och det hade inte sett så bra ut i text

Om samarbete med demokraterna…

(publicerat på FB den 18 december 2018, editerad för bloggen)

Det politiska klimatet i Göteborg kan väl med lätthet beskrivas som allt annat än normalt efter det senaste valet. Moderaterna föll som en sten, men bildar ändå styre tillsammans med de övriga allianskompisarna i en minoritet som måste beskrivas som historisk (24 av 81 mandat) Centern kom in igen efter ett antal mandatperioder i kylan.

Miljöpartiet gör ett riktigt dåligt val tillsammans med Feministiskt initiativ men bildar ändå koalition med Vänsterpartiet utan Socialdemokraterna. Också var det Demokraterna….

Finns det grund för något systematiskt politiskt samarbete mellan Dem och S?
Det korta svaret är nej – men ni får också ett längre svar.
Demokraterna är ett utpräglat enfrågeparti med Västlänken som paradfråga. En Västlänk som S bland flera förbundit sig att bygga och som dessutom är en bra idé att genomföra. Demokraterna har försökt skyla över de största luckorna i sitt partiprogram med hastigt och illa genomtänkta punkter såsom kommunala poliser och dubbelbemanning av lärare i samtliga klasser.

Demokraternas fördelningsprofil och inställning till välfärd är en typiskt borgerlig hållning, vilket också är naturligt då större delen av väljarunderlaget kommer från Moderaterna. Det är massiva utförsäljningar, krympa politikens inflytande och effektiviseringar på bekostnad av välfärden som går igen i deras valmanifest som ett mantra.

Det finns också en riktigt otrevlig svans till partiet som anammat de populistiska dragen i Demokraternas retorik. Vi som sitter i fullmäktige möter dem inför varje promenad till fullmäktigesalen när vi får defilera förbi skanderande aktivister som vräker ur sig glåpord och smädelser till politiker som går förbi. I några fall har det varit nära till handgripligheter. Det är svansen som tar sig rätt att sabotera säkerhetsutrustning för byggarbetare kopplade till västlänksprojektet. Samma svans har skrivit mycket problematiska och aggressiva mail till oss som är politisk engagerade och kallat oss korkade för att vi faktiskt tycker att det är en bra idé att förstärka tågpendlingsmöjligheterna.

Jag vill understryka – svansen är inte Demokraterna. Demokraterna styr inte svansen. Men svansen uppstår inte i ett vakuum.
Vägen framåt för S ligger enligt min mening genom samverkan med de närmaste grannarna till höger och de närmaste grannarna till vänster. Inte samverkan med de som står fast förankrade i den populistiska myllan.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Jämlikhet

Tema av Anders NorenUpp ↑