(publicerat på FB den 14 januari 2019)

Känns som mitt sjuttioelfte inlägg om regeringsbildningen.

Idag hade jag förberett mitt inläggsfönster på twitter skämtsamt med texten ”Houston we have a governemt/problem”. Detta samtidigt som jag bänkade mig för att lyssna på Jonas Sjöstedts presskonferens angående Vänsterpartiets ställningstagande i regeringsfrågan.

För den som inte är bevandrad i populärkultur och rymdhistoria så var det så det lät från Apollo 13-farkosten när det precis skett en explosion som omöjliggjorde månlandning, men som besättningen ändå redde ut. De tog sig åtminstone runt månen och sedan tillbaka till jorden.

Jag hade tänkt att radera ”government” eller ”problem” snabbt som tusan när avslöjandet kom för att vara bland de första på twitter som fick ut en kommentar.
Men jag blev sittande i ogjort ärende.

För ärligt talat. Ju längre som presskonferensen pågick, desto mindre säker blev jag på vad det var för något som vänstern bestämt sig för. Att de skulle ”trycka rött” om inget ändrade sig i samtalen kring regeringsbildningen eller överenskommelsen det var säkert. Men hur mycket som skulle ändra sig eller ens vad som skulle ändra sig fortsatte att vara oklart.

Jag skrev för några dagar sedan ”Vad månde vänstern vilja” Jag borde ha sparat den raden till idag.

Att de är förbannade på skrivelsen ”Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.” kan jag förstå. Det är en knäpp på näsan – eller kanske mer ett slag i ansiktet. Men Sjöstedt signalerade samtidigt att han inte har några ambitioner på att ändra C,L,S,Mp överenskommelsen. Han, liksom alla andra, hade förstått att skrivelsen bara gällde 73-punktslistan – men för sitt partis stolthet var han tvungen att markera.
Och ja, jag förstår det. Kan till och med sympatisera med det eftersom Vänstern så tydligt ensamt blir utpekad som de som ska hållas utanför trots att det gäller alla de övriga partierna.

Så det som framkom från vänstern var att man vill att Löfven ska prata med dom (går att ordna, eftersom det är det man gjort hela tiden), att man inte vill bli av med de reformer som ingåtts (kan bli svårare eftersom det kan bli budgetfråga, men S gillar avdragsrätt för fackföreningsavgifter, busskort på sommaren för ungdomar, gratis glasögon för barn och några saker till), att man ska kunna samarbeta i utskott och kring saker som ligger utanför överenskommelsen (varför inte – C och L kommer definitivt inte att göra det).

Allt handlar om att skapa ett utrymme att kunna gå i opposition på ett trovärdigt sätt, att ha sin politiska integritet i behåll och hitta relevant samverkansmöjlighet i några viktiga frågor (jämställdhet kanske?).

Det var en arg Sjöstedt, men inte en omedgörlig Sjöstedt som höll presskonferens. En Sjöstedt som berömde Löfvén för att alltid hålla sitt ord. En Sjöstedt som klart proklamerade att gör man ”si” så kommer ”så” att hända.

Så på fredag kan jag högst troligt bänka mig framför radion när omröstning om stadsminister sker och med en lättnadens suck (även om 73-punktsprogrammet innehåller många riktigt svårsmälta punkter) twittra följande:

”Houston, we have a government”

Om sen regeringen lyckas landa på månen, cirkla lite slött runt denna himlakropp eller explodera i rymdens vakuum – det återstår att se.