(publicerat på FB 23 nov 2018)

Jag ska tillåta mig ca 24 timmar av cyniskt skrivande och lite skadeglädje över händelserna i fullmäktige igår. Sen får det vara bra. Varför det får vara bra kommer sist i texten. OBS – det är en lång text!

För den som ännu lyckats undvika nyheten – eller är kliniskt befriad från politiskt intresse (vet inte om jag ska gratulera eller säga ”skärpning” dessa dagar) så fick Alliansen igenom sin budget med sina 24 av 81 mandat i KFs församling. Att de skulle få det var relativt väntat eftersom det har visat sig svårt om inte omöjligt att få ihop ett alternativ som har fler eller till och med en majoritet av rösterna. Beskyllningarna har självklart haglat hejvilt mellan MpVFi och S de senaste dagarna. Men ett mantra har hela tiden återkommit från de Rosagrönröda: ”Vi är det större alternativet. Rösta på vår budget så fäller vi Alliansen”

Så kom dagen, eller kvällen om man ska vara korrekt, då omröstning skulle ske. Inför omröstning pågick propagandan om att S kan ändra på historien och fälla Alliansen ”bara” vi (S) röstar på MpFiV-budgeten. Nätets socialistiska sociala medier var minst sagt samordnade i sin attack över hur hemska hemska hemska S är som inte ville förhandla. Hur passiva vi varit etc. etc.

När omröstningen skulle ske så inleddes det som förväntat. S budget ställdes mot MpVFi i första omgången. Det som ingen kunde gissa var dock att SD sin vana trogen bröt mot praxis och röstade på (S) budget. Det innebar att i slutvotering ställdes Alliansens budget mot S. Det blev alltså inte möjlighet för V att sitta på sina moraliska höga hästar och peka finger på S. Det blev så att MpVFi släppte igenom Alliansens budget genom att inte rösta på S-budget.

Sällan har nivån av krokodiltårar skvalat så högt i socialistiska sociala medier. Dumma dumma S som man inte kunde rösta på vars anti socialistiska budget skulle vara sämre än att lägga ner rösterna och därmed släppa fram en alliansbudget

Skräll nummer två blev när demokraterna nominerade Ann-Sofie Hermansson till posten som andre vice ordförande istället för Daniel Bernmar (V). Det ledde till sluten omröstning där Bernmar vann endast för att Alliansen röstade på honom.
Att se Alliansen defilera förbi valurnan med beklämda miner läggandes röstsedlar för en V-kandidat iaktogs inte utan visst nöje.

Så slutresultatet blev det förväntade – Alliansen fick igenom sin budget och V får lov att fylla på sin partikassa och tappert försöka slå vidare mot S i enlighet med den infama artikeln i Flamman som Thaher skrev i maj månad (har du tagit dig såhär långt i texten så är du tillräckligt politiskt nördig för att veta vad jag hänvisar till). Men utan sitt moraliska imperativ som man så väl suktade efter.

Sådär då har jag fått skriva av mig en del av den cynism och skadeglädje som jag känner och som jag tillåter mig att känna under ett dygn.

Men inte längre än så.

Vi kommer nu att bygga organisation i (S) med sikte på nästa val. Vi kommer att fortsätta att försöka bryta den blockpolitiska låsningen som fört oss fram till denna minst sagt instabila situation och vi kommer att söka samverkan som enskilt parti där helst det finns vettig samverkan att göra. Den dag som V orkar att blicka lite längre än att bara attackera närmaste grannen till vänster, den dagen ska vi söka samverkan där också.

För i sanningens namn. Jag har under de år som jag fått förmånen att verka i nämnder och bolag i Göteborg så gott som utan undantag mött engagerade, pragmatiska, sakpolitiskt uppdaterade och varma människor inom V och Mp som varit underbara att både samarbeta och vara förtrolig med. Tillsammans med Mp och V (i de flesta stadsdelar) lyckades vi bland många olika saker inte minst styra pengar till organisationer som stöttar ensamkommande trots stora politiska problem.

Vi har en välfärdsutmaning som bygger på utmaningar i framtida konjunktur, demografi, utbildning och inte minst klimat. Det finns alldeles för många mörka moln för att inte kliva upp ur skyttegravarna och reflektera över varför vi skjuter på varandra i över huvud taget.

Gårdagens strid är över. Alliansen vann. Inte på grund av storlek utan på grund av brist på samlad opposition.

Så till vida ingen mer vill pennfightas gräver jag nu ner min stridsyxa för denna gång och inriktar mig på att söka de kontakter som behövs för att skapa vettig stabilitet för Göteborg och göteborgare framöver. Jag vet att vi vill många gemensamma saker – så låt oss göra just det!