(publicerat på FB den 12 dec 2018)

Det har varit mycket politik under gårdagen. På lokalplanet såväl som riksplanet. Mycket kan sägas om den riksdagsbudget som står för dörren – författad av M, gemensam med KD och accepterad av SD.

Visst kan man orera om 10 miljarder i skatteintäkter till vår gemensamma välfärd som försvinner genom jobbskatteavdrag. Eller för den delen om höjd gräns för brytpunkten till statlig inkomstskatt som plockar bort ytterligare 4 miljarder. Men jag väljer att fokusera på nålsticket mot fackföreningarna och avdragsrätten för fackföreningsavgift.

I Sverige förhandlar arbetsmarknadens parter om de flesta frågor och politiken håller sig utanför. Politiken sätter ramen och parterna förhandlar. Detta är och har varit en modell som låter oss slippa lagstadgade minimilöner. En modell som förutom lönebildning fokuserar på de brister och möjligheter som arbetsmarknaden står inför i varje givet tillfälle.

En modell som kräver hög organisationsgrad av parterna.

Organisationsgraden hos Sveriges arbetsgivare är skyhög i ett internationellt perspektiv. Närmare 88% av alla arbetare i Sverige jobbar i ett företag som är med i en arbetsgivarorganisation.
Dock är det så att bara ca 69% av de som arbetar är med i ett fackförbund.

När ytterligare ett nålstick mot den fackliga anslutningsgraden genomförs (igen) så urholkas den ena partens legitimitet och förhandlingstyngd. Då försvagas och kantrar den svenska partsmodellen. Då går vi mot en lagstiftad lönemodell.

Partsmodellen har tjänat oss bra. Fundera på varför M och KD med stöd av SD vill urholka den.