(publicerat den 29 sept 2018)

Datum är viktiga. Ibland definierar de vändpunkterna i livet. Det som gör oss till det vi är idag. Dina barns födelse. När du träffade din älskade. Dagen då en anhörig gick bort. Det datum när en presskonferens med statsministern och vice statsministern hölls.

Den 24 nov 2015 hölls en presskonferens som innebar en gränsdragning mellan de som får möjlighet och de som aldrig kommer att få möjligheten.

Jag pratar om den tillfälliga Gymnasielagen.

Vi är många som är glada över att den kom till stånd. Lagen som ska ge närmare 9000 ungdomar möjlighet till förlängt uppehållstillstånd. Den är en kompromiss mellan motstridiga intressen som åtminstone ger de ungdomar som varit här lång tid möjligheten att studera och sedan komma in på arbetsmarknaden.
Lagen tar inte hänsyn till ungdomarnas bakgrund, var de kommer från, hur situationen ser ut i det land där de har sina pass ifrån. Lagen tar endast hänsyn till att man sökte innan ett visst datum, att man väntat länge, fått ett avslag, att man befinner sig i Sverige och att man läser eller har för avsikt att läsa på gymnasiet. (I morgon är sista ansökningsdag för att komma i fråga för lagen.)

Men datum och gränsdragningar är ett påfund av människor. Kom du till Sverige innan den 25 november 2015 så kan du komma i fråga för gymnasielagen, kom du den 25:e eller senare så kommer du inte i fråga. Den enda anledningen till gränsdragningen är presskonferensen.

Bredvid mig på bilden står Hussein. Hussein kom till Sverige och sökte asyl i månadsskiftet mellan november och december.
2015
Några dagar för sent.

Han har läst in grundskolan och tagit sig vidare till ekonomiprogrammet på Angeredsgymnasiet. på mindre än tre år har han tagit sig in på sin drömutbildning och har siktet inställt mot framtiden. Men landet han kommer från är tillräckligt säkert att avvisa till. Rättelse, landet hans pass kommer från är tillräckligt säkert att avvisa till.
Det är vad vi tycker – genom våra myndigheter. Eller ja, det är vad våra myndigheter tycker genom de direktiv de fått och som vi accepterar som sanningar. Men det är egentligen bara åsikter.

Som rektor vill jag ha kvar Hussein på min skola, som medmänniska vill jag att en medmänniska som befinner sig i trygghet ska få fortsätta att vara det. Som politiker vill jag ta ansvar för att barn och unga som riskerar att fara illa inte ska göra just det genom myndigheters handlingar. Kort och gott vill jag att utvisningarna till Afghanistan ska upphöra.

P.S. Hussein är ok med att jag publicerar bilden och jag håller hans efternamn för mig själv.