(publicerades den 22 feb 2019)

Inser att jag återigen inte lyckats med den viktigaste regeln som finns när man skriver – nämligen ”kill your darlings”.
Så det blev en för lång text igen. Har du inte tid att läsa så spara den till frukostkaffet på söndag i så fall.😉

Två semesterveckor i Mississippi med omnejd håller på att lida mot sitt slut. Det har blivit ganska mycket nätkoll under dessa veckor då turbulensen tyvärr träffade vårt parti snarare än flyget jag satt på under tiden vi var på överresa. Som jag skrivit tidigare så har det varit tungt att läsa om det som hänt och mina tankar har gått till er alla som varit i stormens öga oavsett perspektiv och position.

Men jag har också läst mycket klokskap – inte minst att efter extrakongressen i mars och ordinarie kongress i april har vi bara varandra.
Vi har inget nytt parti, vi har inga nya kamrater – vi kan bara söka enighet och styrka för vårt politiska ansvar hos varandra.

Men jag vill egentligen skriva om två andra saker, den ena mycket kort och den andra säkerligen för långt.

1. USA behöver ett socialdemokratiskt parti – jäklar vad jag har velat säga detta så länge. Nu är det sagt. Puhh..
Kanske Bernie Sanders kan vara så nära de någonsin kommer, kanske Elisabeth Warren kan bli det som Hillary aldrig blev. Vem vet? En sak är säker, vi har fram till 2020 på oss att förfasas och förundras över den nuvarande presidenten – om nu inte Robert Muellers utredning fäller honom innan.

2. Det börjar bli dags att fokusera på en progressiv kulturpolitik och uppgradering av kulturens förändrande kraft.
Jag har tidigare skrivit om att kulturen går före politiken.
När jag har suttit här i Mississippi och haft TV på så har allt som oftast Fox News stått och snurrat i bakgrunden. Det är kort och gott en fruktansvärd kanal för någon som befinner sig vänster om Djingis Kahn. Men oavsett detta så konsumeras den ändå i orimliga mängder över hela USA. Panelsamtalen vulgariserar debatter, inslagen är hårdvinklade och nyhetsvärderingen är starkt politisk.

Detta är kultur, detta blir sedan politik.

Jag vill mena att kulturen skapar det utrymme som politiken klarar av att befinna sig inom. Åtminstone den politik som attraherar de stora väljarskarorna. Om det dagliga samtalet och våra kulturupplevelser sakta men säkert puttas allt längre bort från de värderingar som en vänsterprogressiv rörelse vill åstadkomma, desto svårare kommer vi att få att vinna gehör för den politik vi vill föra.

Ta en titt på tidningsmarknaden. Av 14 publikationer som har en upplaga på mer än 50.000 exemplar är endast EN till vänster om mitten (Aftonbladet) de övriga 13 är liberala, borgerliga eller konservativa.
Även om Aftonbladet är den enskilt största publikationen så försvinner den ändå i jämförelse med 13 andra tidningars samlade upplaga (expressen, GT, DN, GP, SVD, Dagens industri etc.)
Även om svenska dagstidningar nyhetsvärdering är enormt mycket mer balanserad än vad Fox News är så skruvas den svenska åsiktskorridoren via ledarsidor och kolumnister ändå successivt in i en högerspiral.

För kultur genom journalistik, litteratur, teater och musik har kraften att förändra. Den makten är dock inte enkelriktad.

1938 sände radiotjänst det första av tio avsnitt i serien ”Lort-Sverige” signerat Ludvig ”Lubbe” Nordström. Reportaget skildrade de problem som fanns vad gällde trångboddhet, sanitet och hygien i svenska bostäder. Det blev ett startskott för en stor bostadssocial debatt och även politiska förslag som skulle förbättra situationen.

Maja Ekelöfs mer eller mindre självupplevda bok ”Rapport från en skurhink” från 1970 visade på låglönearbetande kvinnors vardag och svårighet på precis samma sätt som Kristian Lundbergs bok ”Yarden” från 2009 gav insikter i utsattheten hos de som flyttade bilar på timpenning i Malmös hamn.

Vi behöver dessa berättelser. De ger avstamp för förändring. Under de år som vi brukar beteckna som arbetarlitteraturens glansdagar från 30-talet och framåt under tiotalet år så producerades odödliga böcker av Ivar-Lo Johansson, Jan Fridegård, Moa Martinsson med flera. Arbetarrörelsen tryckte upp böckerna i massupplagor och spred dem via bokombud på arbetsplatserna.

Så vilken kultur vill vi sprida och vilka idéer vill vi läsa, uppleva och diskutera i rörelsen? Eller snarare hur ska vi förstärka möjligheten att genom kulturen känna den orättvisa som vi vill förändra? Hur ska kulturen, media och det samtal vi för med varandra återigen kunna färgas in av de värderingar som ligger till grund för vårt engagemang i parti, fackförbund, bildningsrörelse – ja kort sagt hela vår folkrörelse?

För brist på skildringar finns det inte.

Dela gärna med dig av din starkaste politiska kulturupplevelse.