(publicerades på FB den 17 januari)

Jag blev tillsammans med engagerade kamrater i Göteborg utsedd att företräda Göteborg på partiets kongress i Örebro. Det är en ”mellankongress” vilket innebär att det inte är någon motionsbehandling – det innebär avsevärt mindre läsande och bra mycket mer tid att tänka.

En av de viktigare texterna för framtiden behandlar partiets framtida organisation. Programmet beskriver förtjänstfullt vilka utmaningar som organisationen har (vikande medlemstal, mindre pengar, mer att göra på färre anställda), Partiets verksamhetsidé (påverka o förändra, engagera o aktivera, utbilda o utveckla) samt prioriterade reformer för partiets arbete.

Så vad är det för reformer som programmet beskriver?
Jo, det handlar om uppgradera förtroendeuppdragens status i partiet, digitalisera, gemensam verksamhetsplanering (ganska mycket uppifrån och ner perspektiv). stärka de facklig-politiska banden. Inga direkt problematiska delar och naturliga delar att ha med om man på något sätt vill vara ett modernt folkrörelseparti.

Men det är inte utan att jag känner att något viktigt saknas i texten. Kanske är det så självklart att det inte behöver skrivas, kanske är det så att det står mellan raderna och jag inte upptäckt det – eller så är det så att det helt enkelt inte finns med därför det inte ska vara med.

Bengt Göransson, utbildnings och kulturminister en gång i tiden, beskrev sig som folkrörelsesocialist. Han hävdade att eftertanken alltid är det viktigaste, att kompromissen alltid slår en stilig reservation. Att vi som politiker verkar för medborgare och inte kunder. Att folket i folkrörelsen är det viktigaste. För övrigt skrapade samme Bengt Göransson upp dörren på min surt förvärvade Ford Focus när jag skjutsade honom till centralstationen efter en lyckad samtalshelg på Knarrholmen – men det är en annan historia.

Och det är med de glasögonen på näsan jag anar att folkbildning, kultur och idéutveckling får stå tillbaka för kampanjorganisationens utbredning. Missförstå mig inte nu – vi är skickliga i kampanjläget. Vi knackar dörr, vi samtalar politik, vi syns mer på gator och torg än på många många år. De digitala hjälpmedlen och sociala medierna har stärkt samhörigheten och kampanjlustan. Detta är bra.

Men vad är det vi erbjuder den som är aktiv? Vilken påfyllnad av kunskaper ger vi? Vilka arenor öppnar vi upp för diskussion och påverkan? Kort sagt vilket värde erbjuder vi medlemskapet?

Vi kan ta ett av de bäst förankrade besluten som vi tagit i Gbg på sistone, nämligen det om att organisera om SDN. Genom att utse en utredningsgrupp, som hade som uppdrag att öppna upp för diskussion med medlemmarna och gemensamt i dialog ta fram en inställning så kunde partidistriktet formulera en hållning som varit en trygghet för beslutsfattare att förhålla sig till när vi gått in i förhandlingar. Vi vet vad vi tycker, vi har lärt oss något på kuppen och vi gav ett tydligt mandat.

Det finns en rad frågor där vi inte gått tillväga på liknande sätt, utan att nämna någon enskild fråga, där resultatet blivit politisk soppa. Vi har dessutom ett antal avgörande frågor i Göteborg där vi definitivt behöver öppna upp för fler att vara aktiva i formulerandet av ståndpunkter.

Börjar bli en lång text nu. Håll ut.

Ett annat område som vi behöver fundera på är kulturens roll. Jag vill hävda att kulturen ligger uppströms politiken. Att vad vi ser som möjliga beslut formas av den kultur vi lever i och har runt oss. Hur beskrivs en värld som är jämlik så att det känns i hjärtat och i själen? En värld som det är värt att investera tid i en politisk rörelse för att uppnå?
Inte är det genom en statlig utredning eller ett tjänsteutlåtande. Inte ens genom en fyndig och slagkraftig reservation.

Det är när vi läser böcker, lyssnar på musik, ser på filmer, går på teater, sitter i studiecirklar – när vi lyssnar på poddar, talar med vänner. När vi står på ett museum och ser en tavla eller skulptur som något händer. Något händer när vi upplever något större än oss själva.

Och kanske är det här min saknad är störst i texten. Vi må försöka vara ett modernt folkrörelseparti. Men om vi gör det utan att utveckla en modern folkrörelse så riskerar vi fortsatt kräftgång i engagemang, medlemstal, politiska visioner och opinionssiffror.

Ikväll ska jag läsa texten igen och kanske hittar jag det jag tror mig sakna. Kanske stärks mina farhågor.
Men jag vill också gärna höra vad Du tycker om du nu tagit dig ända hit ner. Vad är det för organisatoriska förutsättningar och inriktning på partiets arbete som krävs för att vi ska kunna fortsätta att vara en folkrörelse med kraft och makt att förändra?