(publicerades på FB den 4 feb 2019)

Socialdemokratin var från början en populistisk reformrörelse med sikte på att bryta ner de gamla normerna och makthegemonierna i samhället. Ekonomisk jämlikhet, ett kraftigt utbyggt omfördelningssystem som skulle ge likvärdig välfärd åt alla och organisering av de som såg sig som arbetarklass.
Samhället skulle reformeras genom parlamentariskt arbete och samhällelig organisation – den dubbla ansatsen.

Sedan tidigare har jag skrivit långt och utförligt om vikten att uppvärdera det socialdemokratiska medlemsskapet. Om vikten att låta folkrörelsen växa och förgrena sig och inte minst hur viktigt det är att både skola och förlita sig på den som engagerar sig politiskt. Att minska avståndet mellan de som står för den breda organisationen och de som valts att bära det parlamentariska ansvaret.
För avståndet är i vissa avseenden långt och hörsamheten svag.

I går lanserades den nya socialdemokratiska föreningen Reformisterna, eller ”S-föreningen för ekonomisk-politisk reform- och ideutveckling” som den egentligen heter, belägen i Stockholms arbetarekommun. För den som funderar så är det inte ett försök till partisplittring eller nytt parti. det är en helt igenom vanlig partiförening som vill diskutera ekonomisk reformpolitik ur ett skarpt vänsterperspektiv. En ganska så naturlig motreaktion mot den regeringsöverenskommelse som manifesterades i 73-punktsprogrammet. Dessutom skickligt orkestrerad av Daniel Suhonen som fick full utdelning på lanseringen med mer än 200 nya medlemmar på mindre än tre timmar efter kungörelsen. Det är trevligt när en sosseförening kan äga en hel nyhetscykel.

Detta hade dock aldrig kunnat ske i Göteborg.

Är det för att vi är mera höger i Göteborg? Är det för att vi inte vill stöta oss med det rådande socialdemokratiska politiska paradigmet? Är det för att vi inte kan något om nationalekonomi?
Självklart inte!
Det är för att Reformisterna skulle fått avslag från Göteborgs partidistrikt om att bilda förening och Daniel Suhonen med partikamrater skulle hänvisats att gå med i en stadsdelsförening och engagerat sig i en forumgrupp.

Hur vet jag att detta skulle ske? Tja, för att jag varit med om det själv.

I kölvattnet av det stora flyktingmottagandet 2015 så var vi många socialdemokrater som engagerade oss både politiskt och praktiskt för de ensamkommandes möjligheter och situation i samhället. Inte minst tände det till rejält inför partikongressen 2016 och engagemanget växte. I slutet på 2016 var vi ett antal – ett ganska så rejält antal – gamla, unga, engagerade och vänsterorienterade som ville organisera idedebatten kring svensk flyktingpolitik och den utmaning som migrationen skapar. Inte minst i kölvattnet av klimatförändringar, väpnad konflikt samt politisk förföljelse.

Vi var inte först på den bollen, tanken var att starta föreningen utifrån redan befintlig förening i Stockholms AK. ”Migrationspolitiska S-föreningen” med Sara Karlsson och Lawen Redar i spetsen utgjorde förebild. och vi skrev ihop stadgar som byggde på de socialdemokratiska idéerna och grundstadgarna samt höll interimsmöte och skickade sedan in ansökan.

Döm om vår förvåning då svaret från partidistriktets styrelse kom och svaret var kort och gott att enligt tidigare principbeslut i styrelsen så skulle inte sk. enfrågeföreningar godkännas samt att vi var välkomna att utveckla migrationspolitiken under den sociala forumgruppens paraply.

Det hela rann ut i sanden till förmån för annat praktiskt arbete till gagn för asylsökande ensamkommande.

Jag tror inte på något sätt att vårt föreningsförsök skulle kommit i närheten av Reformisternas succélansering. Men kanske hade vi förmått någon desillusionerad sosse att rikta sitt missnöje mot den tillfälliga flyktinglagstiftningen till praktiskpolitiskt arbete snarare än att säga upp sitt medlemskap. Kanske hade vi kunnat organisera någon av alla de som röstat S utan att vara medlem och inte ville att situationen för asylsökande skulle permanentas. Kanske kunde vi ha startat ett idépolitiskt arbete som kunnat användas inför de flyktingströmmar som, vare sig vi vill det eller ej, kommer att bli än större i kölvattnet av klimatuppvärmningen.

På mindre än tre timmar skrapade Reformisterna ihop över två hundra medlemmar varav en hel del är nya medlemmar i partiet och i ett slag förändrades förutsättningarna för det interndemokratiska arbetet.

Är du intresserad av skolfrågor och sosse borde du få starta en utbildningspolitisk förening. Brinner du för sjukvårdspolitik – se då till att starta en sjukvårdspolitisk förening. Klart att du ska snickra ihop en utrikespolitisk förening, en försvarspolitisk förening, en miljöpolitisk förening……
För det är just där som ingången till det politiska engagemanget ligger. I din ilska över tingens tillstånd eller i din vilja till förändring av densamma.

Om vi fortsätter att organisera det politiska intresset endast efter geografisk placering av ens bostad eller vilja att ingå i någon av de tillgängliga sidoorganisationerna så kommer vi att missa det engagemang som finns.

Om jag är arg på partidistriktets styrelse? Inte det minsta. I många frågor har de gjort ett bra arbete i en besvärlig tid och jag har den allra största respekt för deras engagemang och kunnande – men som rörelse missar vi just nu den politiska rörelsen. Den rörelse som finns naturligt ute i samhället.

Så oavsett vad man tycker om Reformisternas program (en hel del är intressant) så visar de på att medlemstapp och föreningsdöd inte är en naturlag – det är något vi tyvärr själva väljer. Med rätt möjligheter för nya organisationsformer att växa fram kan vi återigen bli ett parti med den dubbla ansatsen som politisk metod.