(publicerades på FB den 24 nov 2018)

Sådär, då var åtminstone min stridsyxa nedgrävd ordentligt efter kalabaliken i stadshuset – eller vad vi nu ska kalla perioden mellan valet och kommunfullmäktiges möte i torsdags. Och idag läser jag i GP en artikel som försöker lägga pusslet bakom.

Fram träder åtminstone de olika spelarnas perspektiv så som man själv vill återberätta det för omvärlden. Sanningen ligger förmodligen inom såväl som bortom de beskrivningar som redovisas.

Missförstå mig inte – jag är inte apologet inför de märkligheter och de brösttoner som upprepats från rejält höga hästar på vänsterkanten. Jag har varit duktigt förbannad och upprörd. Så upprörd att jag verkat för en kraftfull S-budget inför omröstningen i somras. En budget som skulle visa vilka S var när vi stod själva. Säkerligen argumenterad för med något invektiv och resonemang om de andras krypskytte och ansvarslöshet. Jag är bara glad att de som leder vårt parti hade sinnesnärvaro nog att förhandla fram delar som skulle göra att budgeten gick igenom när andra som jag var lite för hetlevrade.

Jag har varit irriterad, frustrerad, förbannad och också besviken på de andra partierna – och det är just det som är problemet.

Häng med en bit till i texten så ska jag förklara.

Det som framträder i GP:s text – rätt eller fel – är att Alliansen slöt sig samman och vare sig var omöjlig att splittra eller samarbeta med när de insåg att vi i S-Mp-V-Fi inte skulle reda ut våra svårigheter att bygga en gemensam plattform. Därmed insåg de att de gick från att ha en hel hand med svarte-petter efter valförlusten (det var en valförlust i väljarstöd – det går inte att påstå något annat) helt plötsligt hade handen full med trumfkort.

Jag såg en kort blänkare på SVT-nyheter om förhandlingar i morse. Slötittande som vanligt på mobilen när man scannar runt efter någon ny nyhet eller vinkel på ”vem tar vem” i Rosenbad. Det korta inslaget tog avstamp i Osloöverrenskommelsen mellan Palestina och Israel. I en kort intervju med en norsk diplomat säger diplomaten att det enskilt viktigaste som hände var att han bjöd ut delegationsföreträdarna till sin fjällstuga för avkopplad samvaro.

– Varför var detta viktigt? frågade reportern
– Därför att tillit endast kan skapas mellan människor aldrig mellan institutioner, svarade diplomaten.

Jag vill verkligen uttryckligen understryka det jag tidigare har skrivit i andra trådar. Jag har under mina år som politiskt aktiv nästan utan undantag mött engagerade, pålästa, genuina, samhällsengagerade människor i nästan alla läger. Jag har samarbetat, förhandlat, slutit överenskommelser och gemensamt hållit i och hållit ut – samt släppt på kraven när jag sett att de andras interna tryck blivit för stort.

Hur kan det vara så?

Kan det vara så enkelt att tillit skapas när vi lär oss varandra – när vi lär oss vad som är viktigt och driver oss framåt. Våra partier har just nu noll förtroende för varandra och det är gott så. Men jag känner ändå tillit till de jag fått lov att samarbeta med från dessa partier.

I Norra Hisingen tog vi kontakt med varandra i den koalition som varit styrande direkt efter att det stod klart att vi inte skulle komma överens i KF. Vi var alla överens om att våra partier nu går skilda vägar – men att vi som är en produkt av den gamla överenskommelsen under den förra mandatperioden skulle hålla våra möten gemensamt året ut till den nya stadsdelsnämnden tillträder i januari. Och vi gör detta för att vår tillit till varandra är hög och vårt samarbete i stadsdelsfrågorna har varit gott samt att vi vill avsluta vår mandatperiod på ett värdigt sätt.

Så motsägelsefullt kan det vara. Jag är förbannad på de andra partierna – men de jag lärt känna i de partierna har jag lärt känna som ärliga, engagerade, pratglada och pålästa människor som sökt samma samarbete som jag velat ha.

Jag upprepar ”Tillit byggs inte mellan institutioner – tillit byggs mellan människor”.

Jag är med och väljer aktivt att gå i enskild opposition mot alliansminoriteten. Därmed kan alliansen styra men kommer också att ha möjlighet att fortsätta att styra efter valet 2022. Om inte ett alternativ kan presenteras som har större tyngd och trovärdighet i bygget av ett solidariskt, jämlikt Göteborg.

Jag är förbannad på krypskjutandet och stridslinjer som gjort det omöjligt att 2018 få fram ett politiskt alternativ – men jag vet att det finns klokskap hos individer som jag respekterar i de andra partierna.

När vi nu går i enskild opposition vill jag därför ställa en stående fikainbjudan eller dito inbjudan till lunch till politiska lik- och oliktänkande på båda sidor om (S). Jag vill vara en del i att skapa tillit mellan människor i partier som vill skapa en stabil framtid med sikte på att driva Göteborg 2022 och jag vill uppmana mina kamrater att göra samma sak.
Fyra år kommer att gå besvärande fort om vi inte redan nu börjar fundera på vilket samhällsbygge vi ska realisera i framtiden.