(publicerades i Lotsen, S-akademikers medlemsblad den 20 feb 2019)

Varje medlemskap i partiet bär sin historia. Berättelsen, den stora och viktiga berättelsen, ligger bara en fråga bort: Varför blev du medlem?
Svaren brukar oftast bära med sig vittnesbörd om upplevelser av ojämlikhet och rena orättvisor, om klassmedvetenhet och uppvaknande, om att bestämma sig för att ta ansvar och vara en del av en rörelse – en folkrörelse. Fundera ett tag på vad det var som fick dig att gå med och också vad som fick dig att fortsätta. Vad var det som gjorde att du engagerade dig bortom den första inbetalningen av medlemsavgift? Att du tog dig förbi det första medlemsmötet? Eller så har du inte kommit så långt att du blivit aktiv, fundera då på vad som håller dig tillbaka.

Den svenska folkrörelsetraditionen är stark. Så stark att vi sticker ut i internationell jämförelse. Men trots att intresset för gemenskapen och engagemanget i det civila samhällets organisationer är stort så sker en gradvis förändring. Det formella medlemskapet förlorar sin lyskraft och fler växlar över sitt engagemang i nätverksorienterade rörelser för eller mot enstaka frågor. Nätverksrörelserna uppstår, samlar engagerade personer och verkar för en period innan frågan klingar ut och gruppens medlemmar går vidare. I dessa rörelser är det formella medlemskapet inte lika viktig. Nackdelen blir dock att medlemskapet i dessa informella nätverksrörelser reduceras till enkla ställningstaganden. Det är ett ”gilla” klick på sociala medier, det är 100 kronor i crowdfunding, det är att gå med i en enfrågedemonstration på stan. Detta är inget dåligt i sig, det finns en enorm och positiv kraft i att på kort tid samla människor i en enskild fråga som snabbt tar sig an något som behöver lyftas fram och i bästa fall förändras. Refugees Welcome och de stora protesterna mot NMR vid bokmässan är två exempel på när ett ställningstagande kanaliseras i civilsamhällets engagemang. Men lika snabbt som engagemanget uppstod, lika snabbt klingade det av när grunden för engagemanget inte längre stod i fokus. Det betyder inte att de som engagerade sig är uppmärksamhetstörstande, det betyder bara att strukturen för det långsiktiga engagemanget inte är viktigt i den rörelse som har som mål att bara möta en enskild fråga snabbt.

Sedan 1985 har de politiska partiernas medlemskår i förhållande till befolkningen minskat med nästan 2/3. Från att ca 15 procent av Sveriges befolkning hade ett partimedlemskap har det sjunkit till att i dag ligga runt 5 procent. Parallellt med detta sjunker också andelen aktiva bland de som har ett medlemskap. I början på 80-talet uppgav ca 20 procent av den politiska medlemskåren att de engagerat sig någon gång under året i ett partiarrangemang.Idag uppger motsvarande 5 procent att de på något sätt engagerat sig i sitt parti. I Göteborg ser vi att socialdemokratin tappar medlemmar i en jämn men oroväckande takt. Ca 1000 medlemmar har av olika anledningar lämnat partiet under de senaste tio åren. Detta samtidigt som befolkningen i staden växer. I Göteborgsdistriktets verksamhetsstrategi för 2019–2022 så har man tagit fasta på detta och konstaterar att medlemstappet mellan 2006– 2016 justerat för befolkningsökning i Göteborg är 40 procent.

Det finns ytterligare trender som vi måste få upp på bordet innan vi blickar mot möjliga vägar framåt. I boken ”Makt utan mandat – De policyprofessionella i svensk politik” som kom 2015 pekas en framväxande grupp personer med allt större politisk makt ut i samhället. Som policyprofessionella räknas de som arbetar med politikens positionering och formulering. De som utövar det politiska hantverket utan att vara förtroendevalda. De som ges makt utan annat än viss möjlighet till ansvarsutkrävande. I denna grupp hittar vi politiskt sakkunniga, politiska sekreterare, presssekreterare, PRkonsulter, utredare på fackförbund och tankesmedjor, lobbyister och till viss del ombudsmän. Återigen vill jag understryka att jag vare sig ser det som något dåligt eller för den delen något bra att vi upplever oss ha behov att flytta formuleringsinitiativet för den politik vi vill bedriva till de som är avlönade för sin formulerings- och förhandlingsskicklighet. För att spela med helt öppna kort så har jag själv för en kort tid tillhört denna skara då jag under valrörelsen 2010 arbetade som stadssekreterare för S i Göteborg. Ett jobb som var krävande, utmanande och samtidigt fantastiskt roligt och givande.

Den risk som ligger i förändringen är dock att medlemskapet i ett politiskt parti successivt devalveras genom att politiska frågor av lokalt intresse inte kommer upp till de som har formuleringsinitiativ och att de stora frågorna av allmänt intresse inte förs ner till partiets gräsrötter för att belysas och processas. Så fram tonar en bild av ett politiskt landskap där färre och färre engagerar sig ideellt i samhällsförändring mellan valen samtidigt som fler yrkeskategorier växer fram för att föra politik eller politisk påverkan. I detta möter vi dessutom upp som parti med att fokusera än mer på att vara en kampanjorganisation. Jag blev tillsammans med engagerade kamrater i utsedd att företräda Göteborg på partiets kongress i Örebro. Det är en ”mellankongress” vilket innebär att det inte är någon motionsbehandling. Det innebär avsevärt mindre läsande och bra mycket mer tid att tänka. En av de viktigare texterna behandlar just partiets framtida organisation. Folkrörelsens ideal lyser i princip med sin frånvaro. Det mätbara blir viktigt och medlemskapets värde fortsätter att devalveras. Bengt Göransson, utbildnings och kulturminister en gång i tiden, beskrev sig som folkrörelsesocialist. Han hävdade att eftertanken alltid är det viktigaste, att kompromissen alltid slår en stilig reservation. Att vi som politiker verkar för medborgare och inte kunder. Att folket i folkrörelsen är det viktigaste. Och det är med de glasögonen på näsan jag anar att folkbildning, kultur och idéutveckling får stå tillbaka för kampanjorganisationens utbredning. Förstå mig rätt, vi är skickliga i kampanjläget. Vi knackar dörr, vi samtalar politik, vi syns mer på gator och torg än på många år. De digitala hjälpmedlen och sociala medierna har stärkt samhörigheten och kampanjlustan. Detta är bra. Men vad är det vi erbjuder den som är aktiv? Vilken påfyllnad av kunskaper ger vi? Vilka arenor öppnar vi upp för diskussion och påverkan? Kort sagt vilket värde erbjuder vi medlemskapet?

Vi kan ta ett av de bäst förankrade besluten som vi tagit i Göteborg på de senaste fem åren nämligen det om att organisera om våra stadsdelsnämnder, som under tre årtionden har haft ansvaret för bland annat äldreomsorg, skola och socialtjänst. Genom att utse en utredningsgrupp, som hade som uppdrag att öppna upp för diskussion med medlemmarna och gemensamt i dialog ta fram en inställning så kunde partidistriktet formulera en hållning som varit en trygghet för beslutsfattare att förhålla sig till när vi gått in i förhandlingar. Vi vet vad vi tycker, vi har lärt oss något på kuppen och vi gav ett tydligt mandat. Medlemskapet i vårt parti fick ett förhöjt värde.

Låt oss då tillslut knyta ihop alla dessa trådar. Vi har en organisation som möjliggör att bygga politik, engagemang och närvaro från grunden. Vi har också närvaron, genom våra medlemmar, i de flesta samhällsskikt. Vi står mitt i den verklighet vi vill förändra. Men för att frigöra den kraft som finns i organisationen måste vi förändra synen på medlemskapet. Vi måste återigen göra det värdefullt att vara medlem. Och till skillnad från de lättrörliga enfrågerörelserna har vi struktur för att omhänderta våra medlemmars engagemang om vi bara vill. När vi närmar oss valet 2022 så kommer vi återigen att gå in i kampanjläge. Dörrar ska knackas, torgmöten ska hållas och kaffe ska kokas. Det vägval vi gör idag avgör om vi är 200 medlemmar färre eller om vi är lika många fler som kan vara en del av detta engagemang.

Vi bär på en idé om ett jämlikt och jämställt samhälle. Ett samhälle där din sociala status inte ska avgöra din framtid. Ett samhälle där var och en efter förmåga får möjlighet att bidra till den gemensamma framgången. Det minsta vi kan begära är att vi tillämpar dessa idéer på vårt eget sätt att organisera oss. Först då kan vi återigen börja växa som rörelse.

PATRICK GLADH Socialdemokrat